Kackel och genus

Det må vara lika dumt som att slänga gamla gasoltuber i majbrasan, men jag måste få det här ur mig.
Den hotellrestaurang jag vanligtvis intar min lunch på förpläger oftast män i slips. Då föreligger en acceptabel ljudnivå – ett och annat bullrande skratt bryter fram med ojämna mellanrum, liksom en och annan högljudd diskussion. De heltäckande mattorna från tidigt 90-tal ger dock ifrån sig ett fullt hörbart frasande då jag går till dessertbordet.
I dag frekventerades etablissemanget av kvinnor, oklart varför, konferens eller nåt kanske. Då kändes det som att befinna sig i en måsflock. Ett öronbedövande skriande fick mina trumhinnor att smattra mot varandra inuti huvudet som trasiga segel i kryss. När jag lade handen mot örat för att på nytt höra vad servitrisen svarade när jag frågade om lingonsylt himlade hon med ögonen och skrek: ”det är alltid så här när vi har tjejer på lunch. de måste överrösta varandra!” Så sa hon. Sic. Varför är det så?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: