Soulens prästinna

Just nu scannar jag iPoden efter röster. Strax finner jag den enda som kan trakta omdömet urkraft. Nina Simone.

Ända sedan jag hörde hennes version av ”Here comes the sun” för 25 år sedan har jag varit hopplöst lost när det gäller denna sångerska och pianist.
Klassiskt skolad på Juilliard. Nekad tillträde till Curtis Inst. of Music eftersom hon var svart. Fick istället försörja sig med att ge lektioner. Då hon insåg att hennes elever tjänade mer som barpianister än hon själv gjorde som deras lärare sökte hon sig, trots moderns och faderns metodistiska motvilja, ut i Atlantic Citys nattliv. Hon fick ett gig på en bar men hade missförstått arbetsgivaren som krävde att åtminstone halva repertoaren bestod av jazz med sång.
Hon improviserade. Blandade sitt klassiska kunnande med jazztoner och adderade sin säregna röst. Hon drog snart en ny ung publik som fascinerades av hennes kyliga framtoning som stod i stark kontrast till hettan i hennes sång.

Under 60-talet var Nina starkt engagerad i medborgarrättsrörelsen och Black Power och blev en av organisationernas starkast lysande kulturella gestalter. Efter morden på Malcolm X och Martin Luther King, samt efter stora problem med skattemyndigheterna lämnade hon USA för Afrika och sedan Europa. Efter en olycklig kärlekshistoria med en bedragare följt av ett självmordsförsök i London flyttade hon till Paris. På 1980-talet återvände hon till USA och tog upp karriären i hemlandet. Hon dog 2003.

Nina Simone
sorterar oftast under jazz då man söker hennes material men om den definitionen har hon sagt följande:

”To most white people, jazz means black and jazz means dirt and that’s not what I play. I play black classical music. That’s why I don’t like the term ”jazz,” and Duke Ellington didn’t like it either – it’s a term that’s simply used to identify black people.”

Här sjunger hon “Sunday in Savannah”. Det är en av de vackraste sånger jag vet. När hon når textraden ”…time to call on ol’ Aunt Hanna, while she sits there wishing for her last reward…” självsvänger min emosträng i astronomiska herz.

Fotnot: Nina hade under hela sitt liv stora komplex för sitt utseende. Hon ansågs under uppväxten ful och flera av hennes män behandlade henne illa och spädde på det dåliga självförtroendet. Hon trodde sig aldrig värd att älskas. Jag är ledsen att det här klippet bara varar i 30 sekunder men den som kan säga att klippet nedan visar ett ”fult” ansikte borde organdonera sina ögon, eftersom personen ifråga i sådana fall ingen användning har för dem. Hon förtrollar mig fullständigt – med sina läppar, sina ögon och drag skurna i ebenholts. Och till allt detta rösten…..magnifik!

Annonser

Ett svar to “Soulens prästinna”

  1. Jag håller med om allt i det här inlägget!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: