Peter Perssons leende

Nu har jag sett Peter Persson le. På bild.

Jag har inte sett det i verkligheten. (De tiotalet gånger jag irl befunnit mig i omständigheter omkring honom har inte just leenden lämnat de bestående intrycken).

Men nu ler han. Stort och stolt. Det unnar jag honom. Sänkta axlar och avspänd blick. Det syns att han hittat hem.

Men det infallna lugnet och den nyvunna harmonin ställer frågor. Kanske inte om Peter Persson i synnerhet utan om kommunpolitiker i allmänhet. Längtar de bort? Åtrår de andra uppdrag än att utveckla kommunen de fått förtroendet att leda? Är det mot riksdagshuset kompassen egentligen pekar?

Tanken skrämmer mig. Jag vill att de ska längta hem. Till lokalpolitik och regional utveckling. Jag vill inte räkna med risken att de utvecklar en surmagad bitterhet över att inte ha kommit längre än till kommunhuset som äventyrar deras utvecklingsvilja och strävan till goda samarbeten på egna orten.

Men jag kanske överdriver. Inte kan det väl vara så att man sitter och tjurar i nitton år över att partitoppen inte kallat en till innersta kretsen?
Surar och hänger läpp och sätter sig på tvären av pur leda?

Nej jag tänkte väl det. Go Peter go.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: