Mer noir än vid 14 blir jag aldrig…

nightclubbing-kopia.gif

Brorsan och jag fick plattan av kusinerna 1981. Livsfarlig inspiration mitt i puberteten. ”Libertango” fick mig att börja röka. Försökte med Gauloise sans filtre men kände mig rätt ocool när jag hostade lungorna ur kroppen. Övade upp mig på Team som vi snodde från Simons morsa. Bar dem lite fräckt hängande i mungipan. Ville se ut som jag tänkte mig mannen som stalkar Grace i texten – trench, backslick, sylvassa pressveck.

Inledningen – ”strange I’ve seen that face before” – gav mig gåshud. För att inte tala om slutet – ”la porte est claquée, Joel est barré”. Det var som flygfotogen på en brådmogen 14-årings eskapistiska bål.

Grace Jones öppnade mina ögon för Jean Paul Goude. Hans ”Jungle Fever” är en av de snyggaste fotoböcker jag ägt. Så edgy eightyish att det är märkligt att hans bilder inte blivit fotovägg hos IKEA.

Tillsammans med den franska versionen av ”Anarchy in the UK” i ”The Great Rock’n Roll Swindle” har ”Libertango” ensamma ansvaret för min nästan sjukliga kärlek till dragspel:

<

Ett av porträtten av Grace i Jungle Fever

grace31.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: