Det är inte synd om Patrik Sjöberg. Inte nu längre.

Alla mina digitala, mediala och IR-sociala flöden har de senaste dagarna innehållit många kommentarer där nyvunnen respekt för Patrik Sjöberg varit kärnan.

”Äh jag har stört mig som fan på honom men nu förstår man ju” eller ”Jag har aldrig gillat den där kaxiga attityden, men nu… reeespekt!”.

Varför vänder inställningen till en människa så snabbt då man finner något eländigt i dennes bakgrund? Förvandlas en störig typ till ömkansvärd endast då hon blottar sig? Typ: ”Kom inte här med ditt tjocka pansar och tro att du är nåt! Oss imponerar du inte på. Fäll en tår först så ska vi tänka på saken!”.

Jag har sett det där. Hur en människa endast liggande får respekt och respit för sin personlighet. Hur omgivningen erfar styvnackad stolthet så hotfull att den måste brytas ner. Ingen vill bli betraktad från ovan med fara att själv bli förminskad.

Men inte en enda tänker på att von oben-perspektivet är ett skydd. Ett sätt att överblicka, som när en undulat helst sitter på gardinstången; därifrån syns farorna bäst.

I Patriks fall kan jag inte förstå att folk inte sett den trasiga människan förut. Sett den modfällda blicken som trots betygelserna varit vaksam. Sett den strama munnen, hört de reptilsnabba replikerna. Förstått att det vrånga och dryga haft en källa.

Människor som tidigare skytt honom och nu plötsligt aktar honom borde ta sig en tankeställare. Risken är stor att deras människosyn drabbar svagare personer än Patrik. Killen eller tjejen i barnens klass som är styv och störig och aldrig blir bjuden på kalasen. Den dryga killen på jobbet som aldrig blir inbjuden till afterwork. Tjejen i gänget som gapar för högt och inte får en plats i den exklusiva syjuntan. Ofta har de en tung ryggsäck vars innehåll isolerar dem.

Utanförskapet grundas tidigt eftersom man snabbt lär sig att the prouder you get the harder they hit. Ingen är så ensam som den som inte känner sig älskad. Och signalerna är så tydliga att du måste vara död för att inte se dem.

Det är inte synd om Patrik Sjöberg nu när han tagit steget och har världen på sin sida. Tvärtom. Det var mer synd om honom innan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: