En trasig cirkusfamilj

Med anledning av gårdagens lyckade reunion i Skillingaryd kom jag att tänka på följande gamla inlägg:

Jag ingår tidvis i en kringresande cirkus som närmast kan liknas vid en dysfunktionell familj. Vi är i stort behov av terapeutisk hjälp men har inte sjukdomsinsikt varför vi kör på som vanligt. Vår räddning är att vi, då vi tillsammans står på scenen för att framföra vår lilla akt, blir en knuten näve där våra gemensamma krafter samlas i en enda punkt. Vi får applåder för det vi gör och ofta – eller till och med alltid faktiskt – också stående ovationer och jubel. Då mår vi bra. Då svävar vi ut i logen och kramas och tycker om varandra. I 20 sekunder. Sen är allt som vanligt igen.

I familjen finns alla beståndsdelar som en ”riktig” familj brukar bestå av:

En pappa, som i kraft av sitt handlag med instrumentet som utgör stommen i det vi framför, sitt avslappnade sätt samt sin kroppshydda, har en lugnande effekt på oss alla. Han himlar ofta med ögonen, liksom oförstående inför de övriga familjemedlemmarnas bevekelsgrunder och karaktärer.

En mycket liten mamma, som besvarar alla känsloyttringar med ett milt leende och en klapp på axeln. ”Såja gubben – det är inte så farligt – det finns värre saker än att missa en textrad…”.

En storebror som vill göra allting rätt. Hela tiden. Blir något fel blir han arg. Väldigt arg. Honom är alla rädda för men familjen lutar sig mot honom så fort de blir villrådiga och låter honom reda ut soppan de ställt till.

En lillasyster som ylande pockar på uppmärksamhet så fort hon känner sig bortglömd eller förfördelad.
”Nu hörs inte jag alls lika bra som Xxxx i monitorn. Mitt mickstativ vinglar. Syns mina lösögonfransar från sista bänkraden? Vore det inte en bra idé om jag bars in på en gigantisk silverbricka av fyra jugoslaviska muskelbyggare i min entré?”.
Ibland smuttas det på ett glas vin efter giget. Då blir lillasyster fnittrig. Först. Sen börjar hon gråta. Över vad som helst. Att klacken på slingbacksen gått av till exempel. Eller att hon ska fylla 40. Om 10 år eller så.

En mellanbror. Ett problembarn med grava komplex. Vill ha täten och synas och höras mest. Känner sig undanskuffad även om han står mitt i spotlighten. Tål inte kritik. Rastlös och fobisk. Har åtminstone ett dussin så pass utvecklade tics att han är ämne för uppsatser inom psykiatriutbildningar. Kan gå från 100 (maniskt lycklig som vore han på Ecstasy) till 0 (djup depression, närmast suicid) på 14 sekunder. Tror att han klär i trikåer. Det gör han inte men ingen har vågat säga det till honom…

Fyrlingarna. De där grabbarna familjen skaffade på sladden för att rädda äktenskapet. Det gick inte så bra. De glömdes bort och gick genom livet helt utan vuxna ledsagare eller uppfostran överhuvudtaget. De kan inte föra sig i bättre hem. Inte ens i sämre hem faktiskt. De har ett eget språk. Någon av dem kan till exempel säga något som låter som ”grunf” och då skrattar de övriga tre hjärtligt och länge. Den övriga familjen förstår dem inte alls. När fyrlingarna vill ha riktigt roligt sätter de handen i armhålan och gör pruttljud tillsammans. Då skrattar de så att de slår sig på knäna…

Här soundcheckas showen: http://p.videofy.me/v/318058

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: