Jag unnar Danny Saucedo en fet tro på sig själv.

Lördagens melodifestival avfirades med vänner, grillade Salciccas, Kranjska och Cubanos från G.Möllers, storbildskärm, projektor, fett ljud och bag-in-box. Stämningen var hög och inte det minsta tävlingshätsk. Jubel och applåder förärades alla deltagande bidrag. (Jag applåderade dock inte Ranelid eftersom jag irriterar mig på att en så bra idé slösas bort på honom. Jag hade hellre sett ett liknande nummer med Drömhus och Bruno K Öijer).

De flesta av de cirka femtio gästerna utgjorde heteropar. Detta genusjämlika faktum gjorde att det under kvällen egentligen bara fanns två alternativa vinnare. Vi som tyckte att Sverige borde skicka ett nummer med hög musikalisk kvalitet som utan att tappa bredd också ger prov på viss edge, ville sända Loreen till Baku. De som ännu inte erkänt östrogenet tryta, dreglade över Danny och ville skicka ett likadant nummer som vi förra året kom trea med. Vi som tänker strategiskt vann.

Vår festliga inramning kring årets melodifestival gjorde dock att jag missade intervjuerna efteråt då jag istället fyllde på vin och minglade. Det stör mig egentligen inte alls eftersom magin kring svenska melodifestivalsartister ofta bleknar så fort de tillåts tala men jag inser i dag då jag läser rubrikerna om Dannys patetiska och syrliga diss av Loreen att jag borde varit mer uppmärksam.

Har därför ikväll uppdaterat mig och tittat på de två intervjuer med popens Sven Nylander som fått svenska folket att rasa, Josefine Crafoords intervju i Expressen och whats-her-names provocerande usla intervju i Aftonbladet. Och jag förstår ingenting.

Tvärtemot andra vill jag påstå att Danny Saucedo nu växt meter i mina ögon. Med oreserverad besvikelse över sin förlust och på inga sätt syrlig över Loreens vinst uttrycker den stackars killen endast detta: ”Jag trodde på mitt nummer. Jag ville vinna. Jag gjorde ett bra jobb. Det är en tävling. Jag förlorade och det suger. Jag tycker att min låt är bättre än Loreens men det gör inte hennes låt dålig”.

Vad är problemet med denna inställning? På vilket sätt är den ett uttryck för dåligt förlorarskap?

Är det inte just den här sortens ärlighet som friskar upp betydligt mer än det skitnödigt falska – ”åh jag är så glad att jag fick vara med, jag har lärt mig så mycket av mina medtävlare och jag är inte alls besviken” – som så ofta serveras i kulturella tävlingssammanhang.

Jag brukar tänka på det här under ex.vis Guldbaggegalan då kameran zoomar in de fyra nominerade som ofta är praktdivor vars egon förtjänar egna postnummer. När vinnaren tillkännages jublar de andra tre som om de just suttit och hållit tummarna för att någon annan ska få priset och ställer sig överdrivet upp och kastar slängkyssar. Mig lurar de inte.

En besvikelse ska vårdas och ältas. Då triggar den som bäst.
Men den kan aldrig trigga lika mycket som en fet tro på sig själv.
Och en fet tro på sig själv borde vi alla unna varandra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: