Tolerans också en djupt rotad svensk tradition.

Vi lever i ett bildsamhälle. De bilder som dagligen översköljer oss har alla ett budskap. Oavsett om de kommer från en professionell bildmakare eller från vännerna på Instagram. Oavsett om de dyker upp i en dokumentär- eller spelfilm, barnbok eller serietidning så speglar, skapar och förmedlar bilderna en tolkad verklighet som påverkar mig. Störst inverkan har bilderna givetvis på barnen. De saknar förmåga att tyda budskapens bakomliggande motiv utan identifierar sig glupskt med det som visas. Oberoende av medium.

Det är därför debatten om Disneys judetomte och afrodocka på inga sätt är fånig. Vår historia bär på mängder av exempel där bilder använts som propaganda. När dessa bilder dyker upp i våra dagar måste vi reagera. Dockan i tomteverkstan är ett klassiskt exempel på hur man i USA under tidigt 1900-tal objektifierade färgade människor. Ofta påminde gestalterna mer om påklädda djur. Dessvärre har figuren Lilla Hjärtat av Stina Wirsén – säkert helt omedvetet – hamnat i samma tråkiga snara. På liknande sätt sticker bilden av judetomten illa i ögonen när den sätts i sitt sammanhang i 1930-talets världsbild.

Lek med tanken att jag och min partner adopterat en mörkhyad flicka som på julafton sitter sida vid sida med våra rågblonda döttrar för att se på Kalle. Vi går in i hennes tankar för en sekund. När den ljuslockiga dockan, välputsad och nyfönad dyker upp är det inga svårigheter för vår adopterade flicka att förstå att här syftar berättelsen på hennes systrar. När den färgade dockan däremot framträder; stollig, ouppfostrad, grinande och respektlös – är det henne man menar då? Är det här hon?

Liksom min artikel kring skolavslutningar i JP tidigare i höstas förklarar så tycker jag att även denna debatt förs ur ett hopplöst vuxenperspektiv. Självklart skall vi bevaka både yttrande-, åsikts- och tryckfrihet. Men vi måste anpassa materialet efter adressaterna. Lilla Hjärtat och afrodockan är problematiska för att de riktar sig till små barn. Där krävs en form av censorskap. Tintin är ett problem för att han riktar sig till större barn. Där krävs att nytryck förses med appendix som förklarar vad kolonialismens och imperialismens nidbilder av exempelvis afrikanska kulturer syftat till. På så sätt bevarar vi historien utan att göra åverkan på konsten och sätter den samtidigt i tidsenligt sammanhang.

Slutligen måste jag reflektera en aning över pepparkaksdebatten. När rubrikerna slängdes ut på kvällstidningarnas hemsidor häromdagen lät hela grejen så sinnesjuk att till och med jag reagerade. Nu visar det sig att pepparkakorna lyfts ut för att barnen valt bort själva melodin ur luciatåget. Medan fakta bakom händelsen plockades fram hann ett nervöst uppror på Twitter och Facebook förvandlas till ett rytande vrål som enligt Sifo spelat extrema krafter i händerna under helgen. Hur ser medias ansvar ut här? Och vad har vi läsare för ansvar? Är det OK att vi så enkelt faller för kvällsmedias förenklade dramaturgi som ofta baseras på ytligheter och antydanden. Är det OK att vi inte ifrågasätter våra reaktioner eller deras proportioner?

Risken med en oreflekterad mobb som sköljer över nätet är ju att den dränker några av våra djupast rotade traditioner. För även om det rådande debattklimatet säger annorlunda så är faktiskt respekt, demokrati, öppenhet och tolerans också en djupt rotad svensk tradition.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: