Archive for the Debatt Category

Kulturhuset ska inte vara ett hus för alla.

Posted in Debatt, Jönköpingsposten, Krönika, Kultur with tags , , , , , on maj 1, 2013 by littlelessconversation

Kulturhuset ska inte vara ett hus för alla. Det har på sätt och vis aldrig varit det och det är önskvärt att det inte blir det i framtiden heller. Precis som Nina Marjavaara i lördagens Jönköpingsposten påpekade ska Kulturhuset vara ett hus där ungdomar som av olika skäl har svårt att känna sig hemma någon annanstans ska finna takhöjd och utrymme. Jönköping är föreningstätt och kommunen använder sig av föreningslivets bredd och mångfald i både marknadsföring och värdegrunder. ”Föreningslivet är en av kommunens största tillgångar och bra för tillväxten”. Men det handlar i de allra flesta fall om idrott. De kreativa och kulturella föreningar som söker hemvister har ofta svårt att finna plats och känna sig välkomna någonstans varför nödlösningarna varit många genom åren. Kulturhuset på Tändsticksområdet är en av de mer lyckade. Sedan tillkomsten i början på 80-talet har huset varit drivhus för i synnerhet stadens musicerande ungdomar. Jag vill nog påstå att den starka position Jönköping tilldelats, både nationellt och internationellt, inom bl.a punk, hårdrock och hardcore inte varit tänkbar utan Kulturhusets möjligheter till samlade replokaler och scener. Idag axlas rollen som musikalisk inkubator av andra aktörer, som Bilda och Medborgarskolan och den nostalgiska glans som omger Kulturhuset har inte ett dugg med nuvarande kulturhusförening att göra.

Kulturhusets storhetstid från 80-talet till början av 2000-talet har vi eldsjälar inom dåvarande kulturhusföreningar, musikföreningarna ACNE och Svavel samt enskilda aktörer att tacka för. Retoriken och argumenten nuvarande kulturhusförening använt sig av i debatten för att betona sin betydelse har därför på sätt och viss varit osaklig. Jönköpings kommun har inte haft för avsikt att stänga ner ett kulturhus där artister som The Cure, Cardigans och Lars Demian framträtt och det är anmärkningsvärt att alla goda exempel på arrangemang som lyfts fram för att legitimera kulturhusföreningens roll har arrangerats under tidigare föreningars styrelse. Diskussionen har på så sätt i viss mån förts på oskarpa grunder där kulturhusföreningen likställt sig med det fria kulturlivet och kommunen gestaltats som samvetslös kulturkross.

Det har därför varit svårt att skilja på för eller emot när fokusen på detaljer grumlat helhetsbilden. Jag vill nog påstå att t-shirtar och litteratur i själva verket varit välkomna dimridåer för båda sidor. Den största elefanten i debattrummet kring kulturhuset har istället varit kulturhusföreningens arbete och vissa föreningars påverkan på detsamma. Om slika frågor har talats ytterst lite. Några antydningar i chattar, små glimtar i sociala medier. Inget mer. Många bittra nävar har knutits i fickan kring vad som hände i början av 2000-talet då nuvarande förening fick makten i anläggningen. Med en ekonomi körd i botten fanns utrymme för kuppartade övertaganden. Vid rodret hamnade ett kotteri som tog tongivande roller inte bara i kulturhusföreningen utan även i vissa av Kulturhusets mindre föreningar. Sedan dess har, om sanningen ska fram, huset varit en angelägenhet för snävare kretsar än historiskt. Det har talats om styrelsens slutenhet och brist på samarbetsvilja med både externa och interna aktörer. På något sätt finner jag det talande att husets övriga dussinet föreningar lyst med sin frånvaro i debatten. Man vill gärna anta att åtminstone en handfull av dem stått bakom kulturhusföreningen om verksamheten fungerat.

Men oavsett kulturhusföreningens tillkortakommanden så finns det snyggare sätt att genomföra förändringar än den kommunstyrelsen nu visat prov på. Ett hus för den fria kulturen ska inte granskas av kommunen utifrån dess hyresgästers politiska ideologier. I ett hus för den fria kulturen måste subkulturer tillåtas. Ett hus för den fria kulturen måste erkännas med andra faktorer än exempelvis en idrotts- eller fritidsanläggning. Det är så mycket som brustit i kommunstyrelsens hantering av frågan att man undrar om någon enda kommunikatör varit inblandad. Förutom en oförmåga att beskriva visionerna med annat än ”ett sprudlande kulturhus fyllt av aktiviteter för unga och äldre” så har också Mats Greens och Anna Mårtenssons framtoning tetts onödigt enväldig. En dialog hade förhindrat ett skyttegravskrig som nu riskerar att helt motverka syftet att främja det fria kulturlivet på Tändsticksområdet. Redan minuter efter debatten i torsdags spåddes en ”administrativ mardröm” för de kommunala samordnare som nu ska ta över driften. Inredning och utrustning som ägs av kulturhusföreningen blev genast tillhyggen i diskussionen. Kommunens intentioner ska motarbetas. Onödigt och tråkigt.

Istället borde nu föreningarna i Kulturhuset gemensamt lägga upp en smart plan för att i samverkan med kommunen pilla ut russinen ur en kaka de både kan äta och ha kvar om korten spelas rätt. De poäng Mats Green och Anna Mårtensson eventuellt plockat på gungorna kan nu lätt förloras på karusellerna om inte kommunen ser till att anläggningen fungerar tillfredställande. De kommer att ha ögonen på sig. Nu måste värvas föreningar och styras upp, inte minst ett programutbud som ”sprudlar”. Det kommer att kosta. Under debatten i kommunfullmäktige fick vi egentligen inte svar på hur finansieringen skulle gå till. På frågan om hur ökade kostnader skulle hanteras svarade Peter Lundvall (MP) självsäkert: Det får vi lösa.

Hmm. Så pass. Spännande. Kanske har vi nya pengar till det fria kulturlivet att vänta.

Krönika i Jönköpingsposten 20130430

Annonser

Näthat och mobbing går hand i hand med språkligt förfall

Posted in Debatt, Jönköping, Jönköpingsposten, Krönika with tags , , , , , , on mars 21, 2013 by littlelessconversation

Den här kylan kommer att ta kål på oss. Det kalla vinddrag som svepte kring anklarna i slutet av förra året har under inledningen av det nya sakta letat sig upp längs benen. Snart har en ilande kår av hat nått våra hjärtan. Stelnat dem till frostiga klumpar. Inom kort är tjälen så djup att inget når kärnorna för att värma dem igen. Sångerna räcker inte. Orden räcker inte.

Hatet omkring oss är inte ett näthat. Det har ingenting med mediet att göra, det är vi alla överens om. Men vad är det då? Var kommer det ifrån? Var fanns det någonstans innan 1994? Den senaste i raden av historier om människor som trasats sönder av systematisk mobbing är den om den trettonåriga flicka som i förra veckan i ensam förtvivlan ställde sig framför tåget. Det går varken att läsa eller skriva om henne utan att texten framför en bryts av tårarna. Hur kunde hon lämnas så ensam? Vilka var de som hotade henne? Gav henne budskapet att hon inte dög? Smulade sönder en tonårig själ? Släckte ett liv?

Jag har barn. Flera stycken. Min oro handlar inte om hur de ska klara skolan, fixa jobb, hitta sin plats i samhället. Den handlar om ord. Min ängslan handlar om de budskap de tar till sig. Från alla håll. Redan i det publika samhället är dessa svåra nog att ducka för. I retuscherade lögner kommer mina barn om jag inte är vaksam att söka sin självbild. Deras slutsats i denna spegel kommer att vara att de inte duger. Dessa bilder är dock lätta att genomskåda. Jag kan enkelt visa dem hur bilderna ljuger. Med orden är det annorlunda. Orden kommer från så många håll att jag inte har möjlighet att ha koll på dem. Än mindre hjälpa till att analysera. Facebook, Twitter, Instagram, Kik – plattformarna för de som vill nå mina barn är många. Vid sidan av dessa digitala kanaler finns i deras analoga tillvaro vänner, lärare, idrottsledare, vänners föräldrar, busschauffören, butiksbiträdet, tanten vid busshållplatsen, farbrorn i grannhuset. Alla dessa människor är med och formar mina barn. Varje person de möter sätter ett avtryck i dem som på gott och ont kan följa dem genom hela livet.

För några år sedan satt jag och grät på en kyrkogård. En kvinna jag aldrig förut träffat kom fram och kramade mig. Hon bar päls och doftade tvål och lakrits. Hon sa några ord som jag burit med mig sedan dess och ofta tänker på. Hennes ord har gjort mig till en lite bättre människa. Jag bär också med mig exempel på motsatsen. Några förflugna ord från en kompis förälder. Hennes ord har gjort mig till en lite sämre människa.

Vi kommer aldrig att komma åt hatet på nätet. Det finns där. Trollen gömmer sig under tuvor och stenar. Lyfter man på dem myllrar de runt som ilska myror i undervegetationen. Vi kommer inte ned tillräckligt djupt för att helt tysta dem. Men vi kommer åt våra barn. Som förälder, lärare, föreningsledare, tant på busshållplatsen och farbror i grannhuset har vi möjlighet att ge dem värdegrunder som underifrån slutligen kväver den mylla hatet när sig i.

Vi måste vara vaksamma. Det är en kamp som aldrig tar slut. Och den pågår i maneger vi kanske egentligen litar på. På nationella scener sitter våra största journalister och författare, förebilder om man så vill, och förnedrar varandra i ohyggliga påhopp. I omklädningsrummen kultiveras sexistiska och rasistiska uttryck som nöter ned nivåerna för acceptabelt. I politiken återanvänds en retorik som senast vi hörde den förmörkade ett helt århundrade. Vi överser. I värsta fall med en axelryckning: ”Det är en jargong i omklädningsrummet. Man tänker inte så mycket på det”. Orden tappar betydelse och bagatelliseras. När de sedan transporteras vidare ut på nätet är klangen farligt urlakad.

För en tid sedan konfronterade bl.a Cissi Wallin på Radio 1 och Lisa Röstlund på Aftonbladet några näthatare för att undersöka motiven bakom de grövsta påhoppen. Resultaten var nedslående. I den bemärkelsen att resultaten helt uteblev. De fick inga svar. ”Jag vet inte. Jag tänkte inte innan jag skrev”. ”Det var inte så jag menade”. ”Jag skrev bara – jag vet inte ens vem människan är”.

Tomt och innehållslöst således. Slentrianmässig nedsmutsning. Miljöförstöring. Utan mål och utan mening men med förfärliga konsekvenser.

Jag bär ansvaret för hur mina barn använder sitt språk. Jag måste lära dem laddningen bakom orden. Om de använder uttryck de inte anar bakgrunden av, eller syftet med, eller värdet i, är det mitt ansvar att berätta. Även om jag på kuppen blir ocool och töntig. För att en rå samtalston inte ska normaliseras. Jag kan till och med tänka mig att berätta för dina barn om jag hör dem. Liksom jag hoppas att du gör med mina.

Död åt monarkin men leve kungahuset. Om de skärper till sig vill säga…

Posted in Debatt with tags , , , , , , , on mars 7, 2013 by littlelessconversation

Kungen var i Jönköping i dag. Det var endast med knapphet staden kunde tygla sin iver. I synnerhet hade Smålands Karoliner problem att dölja sin upphetsning i sina snäva sämskskinnsbyxor. Personligen vill jag påstå att min hänförelse var lättyglad. Allt jag kunde tänka på var Lars Molins underbara komedi ”Kunglig toilette” vilket jag kanske inte var ensam om bland de som är uppväxta på 80-talet.

Kungens strategiskt inplanerade eriksgata är givetvis, precis som Peter Althin och Helen Carlsson skrev på ledarsidan i dagens Jönköpingsposten, en PR-turné. De senaste årens sneda passningar av pappa kungen har snyggt fångats på volley av Victoria och Daniel som med bröllop och baby räddat familjen från att helt falla ur de förgyllda ramarna. I hög tid dessutom verkar det. Republikanernas debatter kring den omöjliga kombinationen demokrati och ärvda offentliga ämbeten har fått ny fart och frågan är faktiskt hur länge den svenska kungatronen fortfarande står kvar.

Inte länge om kungen sitter i den verkar det. Enligt Aftonbladet/Sifo den 2 januari vill 60% av de tillfrågade att kungen lämnar högsätet i förtid. Hela 20% vill att det sker ”så snart det går” vilket borde göra Carl-Gustaf  lite obehaglig till mods. Med konstitutionen som den ser ut idag måste han ju antingen själv abdikera eller röjas ur vägen. Traditionen i den svenska historien är ju att kungar avsätts av revoltörer eller tas av daga av svekfulla familjemedlemmar. Nåja – riktigt så vilt går det nog inte till bakom slottsväggarna nuförtiden.

Men det märkliga med att tron på monarkiernas fortlevnad i Europa är dalande är att monarkerna paradoxalt nog blir allt populärare. De kungahus som tagit sig igenom 1900-talets politiska och militära luftgropar står starkare än någonsin. Det gäller också det svenska kungahuset. Om man med det menar tronföljaren. Kronprinsessparet har svenskarnas fulla stöd. Ingen vill kasta Victoria och Daniel ur huset. Med kungen är det dock annorlunda. Hans flirtande med diktaturer och kaffeflickor har gjort respekten för honom i det närmaste obefintlig. Få tar honom längre på allvar vilket sätter meningen med hans ämbete på sin spets. Och även om Victoria, Daniel och Estelle är aldrig så söta så höjs allt oftare  kritiska röster kring huruvida arvsrätten är förenlig med ett modernt och demokratiskt samhälle. För Victoria är ärendet kanske extra angeläget eftersom hennes förstfödda är vår nästnästa tronarvinge. Att som modern kvinna, mamma, människa tvinga sina barn in i något så förlegat som monarkin måste kännas egendomligt. Att ämbetet Estelle inom en överskådlig framtid ska ärva är oförenligt med jämlika principer är tydligt och givetvis måste Victoria nu börja fundera över hur situationen ser ut när Estelle vuxit upp.

Men oavsett vad Victoria kommer fram till så finns anledning för hela kungafamiljen att se över framtiden. Det handlar inte bara om monarkin som statsskick utan också överenskommelsen med folket och staten. Uppgörelsen med folket är väl egentligen den enklaste: Dela generöst familjelivet med nio miljoner undersåtar. Bjud in till högtider och några utvalda sammankomster. Le och vinka. Visa upp regalier och dyrbarheter ur Skattkammaren. Var frikostiga med glansen och sagorna. Var artiga och trevliga och svara på pressens frågor. Då funkar det i många år till.

Avtalet med staten är dock mer komplicerat. Här gäller det för regenten att noggrant hålla sig borta från politiken och istället främst pryda galjonen för svenskt näringsliv. Representera Sverige. Vara en god förebild och samlande gestalt i den händelse landet skulle råka i kris. (Vilket kungen faktiskt visade sig vara rätt bra på i samband med tsunamikatastrofen 2004).

Men det förtroendet har kungen inte idag. Och folkets bristande tillit slaskar över på resten av familjen. Här får således kungafamiljen passa sig noga. De måste göra sig oumbärliga utöver ämbetet för att rädda huset Bernadotte. Alltså inte bara som personer utan också som funktioner. Ut och jobba helt enkelt. Det fungerar inte att designa flamskydd och bestick och leka med bilar Carl-Philip. Ut och sälj svensk design i världen istället. Jobba för Svensk Form eller nåt. Och Madeleine måste komma hem från New York. Bums. Varför inte omfamna den svenska modeindustrin och söka jobb på ASBF eller Teko? Inom en rad av de nya områden utöver den tillverkande industrin på vilka Sverige gjort sig gällande de senaste åren finns åtskilligt med plats för god PR med kunglig glans. Om nu familjen Bernadottes viktigaste funktion är att skapa attraktion för det svenska näringslivet så är det hög tid att på allvar sätta igång och dela upp de olika områdena mellan sig. Kom igen Eders Majestäter – make yourselves useful.

Ohlson Wallin och Lars Vilks urholkar konstens betydelse

Posted in Debatt, Kultur with tags , , , , on mars 1, 2013 by littlelessconversation

Elisabeth Ohlson Wallin bad i fredags drottningen om ursäkt för att olovandes ha använt sig av hennes porträtt i fotomontaget ”Kungamiddagen – om detta må vi berätta” som i vintras publicerades i några av landets större tidningar. Drottningen anmälde tidningarna i december men anmälan avskrevs av Allmänhetens Pressombudsman varför hovet lyft den vidare. Med tanke på drottningens position och plattform från vilken hon kan bemöta anklagelser väntas Pressens Opinionsnämnd göra detsamma. Drottningen är en offentlig person vars göranden och låtanden måste tillåtas var en del av samhällsdebatten.

Det är en självklarhet att en konstnär på samma sätt som alla vi andra fritt ska kunna yttra sin åsikt även om det stöter adressaten. Vår lagstiftning på den punkten är obestridlig. En tidning eller annat medium ska ha möjlighet att publicera vad helst en ansvarig utgivare anser ha allmänintresse. Med tanke på de sammanhang bland strippor och ”kaffeflickor”, i vilka kungen hittills inte tydligt förnekat omdömeslös inblandning, är ”Kungamiddagen” en om inte raffinerad eller ens särskilt intressant utan rent av usel, men fullt skälig betraktelse.

Med drottningens medverkan i bilden är det en helt annan sak. I scenen ses Silvia på knä skura bort en svastika från parkettgolvet. Tillsammans med La Camilla som ligger på bordet iklädd endast pizza är hon den enda kvinnan på bilden. Utan hakkorset hade bilden ifrågasatt kungens kvinnosyn. Eller hans sätt att utnyttja sin makt. Eller hans lämplighet som Sveriges statsöverhuvud. Istället hamnar fokus på nazisymbolen och drottningens bakgrund. För detta har inte Ohlson Wallin bett om ursäkt trots att hon slår in en vidöppen dörr. Silvia var två år när hennes far gick med i nazistpartiet. Tillsammans med ett helt folk har hon ett fruktansvärt arv från sin föräldrageneration att bära. Men hur länge ska vi lasta våra tyska medmänniskor för den nedärvda synden? Hjälper våra fördömelser dem att tala med sina far- och morföräldrar om de mörka åren och förhindra de mekanismer som får det att hända på nytt? Jag tror tvärtom men det är en annan krönika.

Medveten provokation är ett välanvänt grepp inom konsten. Då den ifrågasätter konventioner och bedömer sin samtid subtilt är den effektiv. När provokationen bryter sönder verkligheten och ger betraktaren en känsla av fritt fall är den viktig. Mest kända exemplet är Picassos ”Guernica” som påverkat makthavare under flera krig i historien.

Men när provokationen är simpel och poserande tappar jag respekten för konstens auktoritet som samhällets spegel. När konstnärer med idétorka bygger renommé på effektsökeri slutar konsten att vara betydelsefull. Konsten har inte haft som uppgift att hjälpa oss att förnimma andra dimensioner i vår verklighet särskilt länge, men under 1900-talet har inte minst fotokonsten vid många tillfällen öppnat våra ögon för orättvisor, förtryck, tyranni och övergrepp.

I dag är fotokonsten en del av det offentliga samtalet. Vi omges av bilder som påverkar oss och är alla i någon form bildmakare. Instagram, Snapseed, Vine och en rad andra medier gör oss till bildleverantörer med potentiellt stor publik. I konstnärens intresse borde ligga att värna sitt eget skrå. Att upprätthålla referensramar kring vad som faktiskt är konst.

Konstnärer som Vilks och Ohlson Wallin gör tvärtom. De urholkar konstbegreppet genom att gömma förolämpningar och osanningar bakom detsamma. Som mindre betydande konstnär kan det säkert vara frestande med uppmärksamheten, men blicken hos publiken grumlas av tarvliga provokationer. Istället blir verket uddlöst och dess syfte lätt att genomskåda.

Vår inställnings till konsten är förlåtande. Mycket av det viktiga som sägs i konsten skulle inte kunna sägas i verkliga livet. Vår tilltro till konsten som sanningsbärare är stor. Det borde Ohlson Wallin och Vilks vara rädda om. För konstens skull och för sin egen. För vad händer den dag vi pekar på våra konstnärer och säger att kejsaren är naken?

Krönika införd i Jönköpingsposten 2013.02.27

När politiken blir tråkig blir den farlig

Posted in Debatt with tags , , , , on januari 18, 2013 by littlelessconversation

Det är nyttigt att ha tråkigt brukar jag säga till mina barn. Det bygger karaktär. De har dock sedan länge genomskådat mig och vet att jag snackar skit. Tråkigt är ju inte alls nyttigt. Tråkigt är farligt. Det bedövar och skapar likgiltighet om man inte försöker komma ur tillståndet med nya idéer och kreativa infall. I synnerhet är det farligt när det drabbar oss i offentligheten. När politik, och för den delen också näringsliv, blir visionslöst, idéfattigt och pragmatiskt. Då är det dags att vända upp och ner på saker och ting bara för att skaka om.

Under de senaste veckorna har det slagit mig ett flertal gånger hur våra politiker eftersträvar en frånvaro av konflikter som till slut kommer att slipa ned Sverige till ett enda unisont Stepford. Förnöjsamhet och bred förankring är ledorden. Alla ska vara lika nöjda. Eller missnöjda. Det slog mig tydligast i julhelgen då SVT sände dokumentärerna om Palme och Stenbeck. Dessa båda herrar får väl sägas representera två av de mest älskade och hatade personligheterna inom svensk politik och svenskt näringsliv och det är faktiskt inte många år sedan de var verksamma. Ändå kändes bilder och beskrivningar, intervjuer och skildringar märkligt främmande. Frimodiga uttalanden och hänsynslösa omdömen, som idag hade avsatt vilken politiker och kickat vilken företagsledare som helst, staplades på varandra. Påstå gärna att jag är en nostalgisk romantiker men kittlingarna jag fick i magen av de båda männens inspirerande glöd fick mig att önska mig tillbaka ett par årtionden.

För var finns den nerven i dag? Inte i politiken i alla fall. I dag är strategierna att röra upp så få känslor som möjligt i väljarleden. Det blir allt svårare att skilja det ena partiet från det andra rent ideologiskt. Nu är viktigare än sedan. Framtidsfrågorna får stå tillbaka för kortsiktiga plånboksfrågor. Sitter man vid makten gäller att hålla mandatperioden ut. I opposition har man större frihet att sätta agendan men även där spelas det säkert. I dagarna utmanade Centern med en politisk capriole så att kolstybben skvätte i manegen. I ett enda slag slängde arbetsgruppen bakom partiets idéprogram upp en näve bloss i det skumma vintermörkret som lyste upp debatten. Månggifte, slopad skolplikt, fri invandring. Fullkomligt logiska frågor att sätta i ljuset för ett liberalt parti. Vad hände? Media bankade på stora kristrumman istället för att sakligt analysera motiven. Internt skriades om att partiledningen måste ”lyssna brett och på djupet”. Annie Lööf jagades hem från Thailand för en snabb rockad och debatten domnade innan den ens börjat. Var det inte ett idéprogram man skulle ta fram? Krävs det då inte en gnutta mod och uthållighet?

Jag klandrar dock inte Centern. De är inte ensamma om en bekyttad och utslätad dagordning där jobbskatteavdragen står i fokus.  Ekonomiska frågor överskuggar mer eller mindre samtalet kring samhällets djupare värden och förutsättningar för hur vi ska leva tillsammans hos alla partier. Röstvärvning går före idéer. Men förr eller senare kommer de stora frågorna tillbaka. Orättvisor och sociala villkor baktänder debatten och vissa saker kan inte lösas utan riskfyllda konfrontationer. När idédebatten blossar upp måste politiken vara beredd. Med mod och visioner och nya grepp.

Samtidigt måste vi väljare lossa på tyglarna emellan valen. Välkomna meningsutbyten. Om spelarna på vår politiska arena ständigt tvingas hålla ett öga på resultattavlan för att hålla opinionssiffrorna uppe dribblas bollen mest omkring på egen planhalva. Precis som på partikanslierna måste takhöjden i folkhemmet vara hög. Inte minst för att inte lämna tolkningsföreträdet i de snärjiga frågorna till politikens ytterligheter.

Man kan skämta om allt. Om man lyckas beror helt på kontext och syfte.

Posted in Debatt with tags , on januari 11, 2013 by littlelessconversation

Som art är människan ensam om skrattet. Inga andra djurslag på jorden kan skämta med varandra. Luras och leker gör många djur, men skrattet är vi människor ensamma om. Det beror på att vi är medvetna om vår dödlighet. Vi kan reflektera över vår skörhet och våra tillkortakommanden. När vår trygghet hotas är skrattet en ventil som lättar på trycket.

Ett av de stora youtubefenomenen de senaste åren har varit den skrattande bebisen. Glada föräldrar lägger ut filmsnuttar på sina kiknande telningar. Vad som utlöser skratten kan vara olika saker – en hostning, ett papper som rivs itu med ett ritsch eller i princip vad som helst. Gemensamt med alla filmer är dock att under bråkdelen av en sekund, innan barnet brister ut i skratt, så kan man skönja skräck i blicken. Barnet befinner sig i en trygg miljö medan hen samtidigt utsätts för något oväntat. Barnet upplever osäkerhet: ”Vad är det som händer? Det här känns farligt men mamma är ju här. Hur ska jag reagera?”. Reaktionen blir ett skratt sprunget ur en hisnande svindelkänsla.

Jag tänkte på detta då jag i veckan såg TV4:s nya dramasatsning ”Allt faller”. Känslan bakom dramats största tragikomiska ögonblick var exakt densamma som barnet känner då pappa kastar hen upp i luften för att på nedvägen åter fånga hen i sin trygga famn. Omtöcknad svindel.

”Allt faller” är inte roligt. Det är ångest och hjärtskärande elände. Tragiskt, fantastiskt och fullständigt underbart. På uppdrag av TV4 har Jonas Gardell, Johan Rheborg och Henrik Schyffert skrivit ett drama som på många nivåer överträffar det mesta jag tidigare sett. Seriens två första avsnitt visade att när det gäller kulturens uppdrag – att bearbeta små flikar av verkligheten för att visa dem i ett annat ljus – så har dessa namnkunniga komiker kanaler till vårt innersta som de flesta utbildade dramaskådisar inom film och TV saknar.

Kanske är det därför man nu upprörs över Gardells skämt om diskoteksbranden i Göteborg. För dig som missade premiären måste förklaras att man i ett avsnitt får betrakta en komiker som ursinnigt försöker hålla publiken på kokpunkten genom att skämta om hur humorn i Göteborg alltid måste vara ”så jävla varm”. I kvädet undslipper sig karaktären att det därför inte är underligt att det var i Göteborg diskoteksbranden skedde. Skämtet är grovt. Karaktären buas ut och några scener senare får han sina ord nedkörda i halsen då en ung kvinna lika bryskt skämtar tillbaka om hur hon släpade sin kompis ut ur branden medan vännens mobil låg och ringde i hennes ficka och hur fånigt det kändes eftersom vännen redan var död.

Skämtet om diskoteksbranden har, sin vulgaritet till trots, en legitim plats i manuset som är sprunget ur Gardells och Rheborgs sorg över sina nyligen bortgånga föräldrar. I smärtan över bortgången har de betraktat sin egen ytlighet och jakt på bekräftelser. Flera av scenerna är självupplevda och i synnerhet är scenen där Rheborg inte kan lämna sin iPhone obevakad ens vid sin pappas lik en stark beskrivning av en nutidsmänniska. Alltid online, alltid beredd att försvara sin plats i bruset.

Dessvärre skymmer nu ilskan över det grova skämtet dess tragiska symbolik. Medan flåsiga underbältet-, rasistiska och sexistiska lustigheter i program som ”Parlamentet” glatt accepteras så rasar vi över en komik som på riktigt sätter tankeförmågan på prov. Det är synd. Debatten huruvida man kan skämta om allt är alltför nyttig för att skrämmas bort.

 

Tänk om det blir småhippt att rösta på Centern?

Posted in Debatt with tags , , on januari 10, 2013 by littlelessconversation

I höstas twittrade jag om att jag genomskådat Annie Lööf. Att jag sett tvärsigenom hennes airbrushade hudlager och upptäckt att hon är en hubot. Lika lojt leende och höviskt undfallande som de mänskliga robotarna i SVT:s storsatsning ”Äkta människor” som sändes för ganska exakt ett år sedan. Det var ett lyckat tweet som jag stolt kunde betrakta retweetas av många. Även av konton i Annies direkta närhet. Självupptaget och bräkande skröt jag om tweetens resa nästan ända fram till målet. Men nu måste jag ta tillbaka den.

Svensk politik saknar bett, sting och skärpa. Stora delar av den senaste mandatperioden har handlat om att effektivast gjuta olja på varje politisk våg som hotat partiernas välkrattade strandremsor. Den politiska miljön har tett sig som radhusträdgårdarna i inledningen av ”Svensson, Svensson” – exakt lika stora, exakt lika välansade och med samma gräsklippare utanför redskapsskjulen. Den ena adressen kan inte skiljas från den andra. Är man inbjuden till Annie kan man lika gärna hamna hos Fredrik eller Gunnar. Eller Stefan för den delen. Strunt samma. Det ser likadant ut hemma hos var och en av dem.

Nu är det bara ett och halvt år kvar till nästa val. Inget av riksdagspartierna håller en dagordning som utmanar och revolterar. Alla springer på samma, många gånger populistiska boll. Den politiska diskussionen är både anonym och harhjärtad. Det verkar som att alla ligger och trycker bland tuvorna för att märkas så lite som möjligt. Ideologierna är urvattnade och svåra att uppfatta. (Ja det skulle vara liberalismen som märks i så fall. Utan att lägga några aspekter på halten av densamma så verkar det som att alla partier klungar ihop sig kring mer eller mindre liberala åskådningar).

Tills nu. Då utmanar Centern. Sveriges tråkigaste mittparti gör en politisk capriole så att kolstybben skvätter i manegen. I ett enda slag slänger arbetsgruppen bakom partiets idéprogram upp en näve bloss i det skumma vintermörkret och lyser upp debatten. Månggifte, slopad skolplikt, fri invandring.

Den häpna reaktionen låter givetvis inte vänta på sig. Media dammar av stora kristrumman och ifrågasätter ledarskapet. Även inom partiet kastar sig distrikten ut med både motförslag och förhoppningar om avgång. Oturligt nog väljer partiledningen därför att bums fluffa till budskapet.

För ett liberalt parti som leds av en Margret Thatcher-beundrare är det logiskt att ifrågasätta bland annat skolplikt och månggifte. Om man vill lösgöra individen från statligt inflytande måste man ta upp även dessa frågor till debatt. Det är inte bara modigt utan nödvändigt. Att en partistyrelse och -stämma sedan utser vilka frågor som verkligen ska drivas i handlingsprogrammet är en helt annan sak.

Det hade varit spännande om partiledningen härdat ut. Låtit förslagen ligga på tork i debatten ett tag till. Det hade onekligen satt fart på en inledande valrörelse och kanske banat väg för ytterligare nya idéer hos även andra partier. Polariserat svensk politik och mutat in de obevakade områden som bland annat SD dominerat. För Centern själva hade det kanske inneburit maskotstatus hos den intellektuella eliten. Vem vet? Kanske hade Annie Lööf fått plats vid honnörsbordet på gaygalan med Jonas Gardell och Mark Levengood.

/Jocke Sjökvist