Hösten 2011 kommer att gå till rullorna som en brytpunkt för stadens kulturliv. För alla kulturintresserade kommer det att finnas ett före eller efter de dimmiga men milda höstmånader, då staden inte bara fick nytt kulturhus, utan också då Kulturbyrån Komma spräckte mödomshinnan på den hövliga och försynta ungmön Jönköpings kulturliv.
Hon var på god väg att bli en gammal nucka. Väluppfostrad och pryd. Rent av sipp. Så det var verkligen på tiden.
Och nu har hon löst upp knuten och kastar förföriskt med lockarna. Piskar inte bara beslutsfattarna i ansiktet med testarna utan gisslar också självaste kulturetablissemanget så att de fnasiga kinderna rodnar. ”Kom!” viskar hon medan hon lättar på förlåten till sin boudoir.
Alla som passerar bjuds in mellan lakanen. Men det gäller att prestera för att vinna hennes gunst. Upp till bevis. Potens och prestation. Kreativitet och skärpa. Hon ger sig inte till vem som helst.
Förra veckan låg jag i feberdimmor i fyra dagar. Då hade jag en våt dröm om henne. Det var en snäv dröm vill jag först som sist deklarera, inte alls lika bred som fruntimret själv, och berörde bara en bråkdel av de spännande diskussioner som förs i hennes gemak i dessa dagar. Men den var icke desto mindre viktig för det.
Den handlade om musik. Och den eviga diskussionen om en livescen. Den handlade om pengar och marknadsandelar. Och om gemensamma mål.
I drömmen bjöd Klubb Orange och Landstinget in Lingon, Bongo, Ztyle, Hva Folkets Park och rad andra aktörer från hela länet till ett gemensamt evenemangsråd vars uppgift var att fylla kalenderåret med spännande akter på alla Jönköpingsregionens viktigaste livescener utan att tangera varandra med evenemang riktade mot exakt samma målgrupp.
Syftet var inte bara att täcka in de nationella akter som just nu är mest laddade utan också att erbjuda det lokala musiklivet arenor för att testas och utvecklas.
Stor emfas lades på den unga publiken. Den som är under 18 och inte får dricka öl och därför inte är så högintressant ur affärsmässig synvinkel.
”Men den värnar vi särskilt om” sa Klubb Orange upphetsat.
”Eftersom vi finansieras av skattepengar och inte har riktigt samma kommersiella pianotråd kring halsen som ni andra så tar vi hand om dem”.
”Kalas” sa de övriga. ”Då kan vi fortsätta våra satsningar på de vägar vi redan stakat ut – ambient, indie, postrock, hard-core och pop och allt det andra”.
”Visst” sa Klubb Orange. ”Ni kör på som vanligt och lite till. Ni får också ta lönehelgerna så att era intäkter täcker nya satsningar medan vi nöjer oss med plusminusnollresultat under mindre attraktiva helger och vardagar”.
”Jippi” tjoade de övriga. Jublet visste inga gränser.
”Fast alla de andra då?” sa någon plötsligt oroat. ”De där fria krafterna som vill köra nischade klubbkoncept eller performance eller annat mysko som vi redan från början vet kommer att gå åt helvete? Vem tar hand om dem?”
”Ja men det kan vi göra tillsammans” sa Klubb Orange.
”I samarbete med kommunen kirrar vi en förlustgaranti för dem. Inga stora pengar förstås men en liten summa som täcker en smula teknik och marknadsföring för de som vill arrangera något utöver det vanliga – antingen på Spira eller också någon annanstans. Bara för att vi fått ett nytt kulturhus så är det ju inte meningen att allt ska hända där. Kulturaktiviteter kan ju faktiskt arrangeras varsomhelst!”
”Ameh – det här låter ju toppen!” samtyckte sedan gruppen. ”Det här ska bli kul att få berätta för publiken”.
Och så sprang de med hoppsasteg nedför Munksjöbron för att sprida orden.
Så där ungefär avlöpte min våta dröm om Jönköpings kulturliv. Och jag måste erkänna att upphetsningen har hållit i sig en hel vecka.
På fredag invigs Spira. Och Klubb Orange.
Lycka till.
Jocke Sjökvist 