Archive for the Jönköping Category

Näthat och mobbing går hand i hand med språkligt förfall

Posted in Debatt, Jönköping, Jönköpingsposten, Krönika with tags , , , , , , on mars 21, 2013 by littlelessconversation

Den här kylan kommer att ta kål på oss. Det kalla vinddrag som svepte kring anklarna i slutet av förra året har under inledningen av det nya sakta letat sig upp längs benen. Snart har en ilande kår av hat nått våra hjärtan. Stelnat dem till frostiga klumpar. Inom kort är tjälen så djup att inget når kärnorna för att värma dem igen. Sångerna räcker inte. Orden räcker inte.

Hatet omkring oss är inte ett näthat. Det har ingenting med mediet att göra, det är vi alla överens om. Men vad är det då? Var kommer det ifrån? Var fanns det någonstans innan 1994? Den senaste i raden av historier om människor som trasats sönder av systematisk mobbing är den om den trettonåriga flicka som i förra veckan i ensam förtvivlan ställde sig framför tåget. Det går varken att läsa eller skriva om henne utan att texten framför en bryts av tårarna. Hur kunde hon lämnas så ensam? Vilka var de som hotade henne? Gav henne budskapet att hon inte dög? Smulade sönder en tonårig själ? Släckte ett liv?

Jag har barn. Flera stycken. Min oro handlar inte om hur de ska klara skolan, fixa jobb, hitta sin plats i samhället. Den handlar om ord. Min ängslan handlar om de budskap de tar till sig. Från alla håll. Redan i det publika samhället är dessa svåra nog att ducka för. I retuscherade lögner kommer mina barn om jag inte är vaksam att söka sin självbild. Deras slutsats i denna spegel kommer att vara att de inte duger. Dessa bilder är dock lätta att genomskåda. Jag kan enkelt visa dem hur bilderna ljuger. Med orden är det annorlunda. Orden kommer från så många håll att jag inte har möjlighet att ha koll på dem. Än mindre hjälpa till att analysera. Facebook, Twitter, Instagram, Kik – plattformarna för de som vill nå mina barn är många. Vid sidan av dessa digitala kanaler finns i deras analoga tillvaro vänner, lärare, idrottsledare, vänners föräldrar, busschauffören, butiksbiträdet, tanten vid busshållplatsen, farbrorn i grannhuset. Alla dessa människor är med och formar mina barn. Varje person de möter sätter ett avtryck i dem som på gott och ont kan följa dem genom hela livet.

För några år sedan satt jag och grät på en kyrkogård. En kvinna jag aldrig förut träffat kom fram och kramade mig. Hon bar päls och doftade tvål och lakrits. Hon sa några ord som jag burit med mig sedan dess och ofta tänker på. Hennes ord har gjort mig till en lite bättre människa. Jag bär också med mig exempel på motsatsen. Några förflugna ord från en kompis förälder. Hennes ord har gjort mig till en lite sämre människa.

Vi kommer aldrig att komma åt hatet på nätet. Det finns där. Trollen gömmer sig under tuvor och stenar. Lyfter man på dem myllrar de runt som ilska myror i undervegetationen. Vi kommer inte ned tillräckligt djupt för att helt tysta dem. Men vi kommer åt våra barn. Som förälder, lärare, föreningsledare, tant på busshållplatsen och farbror i grannhuset har vi möjlighet att ge dem värdegrunder som underifrån slutligen kväver den mylla hatet när sig i.

Vi måste vara vaksamma. Det är en kamp som aldrig tar slut. Och den pågår i maneger vi kanske egentligen litar på. På nationella scener sitter våra största journalister och författare, förebilder om man så vill, och förnedrar varandra i ohyggliga påhopp. I omklädningsrummen kultiveras sexistiska och rasistiska uttryck som nöter ned nivåerna för acceptabelt. I politiken återanvänds en retorik som senast vi hörde den förmörkade ett helt århundrade. Vi överser. I värsta fall med en axelryckning: ”Det är en jargong i omklädningsrummet. Man tänker inte så mycket på det”. Orden tappar betydelse och bagatelliseras. När de sedan transporteras vidare ut på nätet är klangen farligt urlakad.

För en tid sedan konfronterade bl.a Cissi Wallin på Radio 1 och Lisa Röstlund på Aftonbladet några näthatare för att undersöka motiven bakom de grövsta påhoppen. Resultaten var nedslående. I den bemärkelsen att resultaten helt uteblev. De fick inga svar. ”Jag vet inte. Jag tänkte inte innan jag skrev”. ”Det var inte så jag menade”. ”Jag skrev bara – jag vet inte ens vem människan är”.

Tomt och innehållslöst således. Slentrianmässig nedsmutsning. Miljöförstöring. Utan mål och utan mening men med förfärliga konsekvenser.

Jag bär ansvaret för hur mina barn använder sitt språk. Jag måste lära dem laddningen bakom orden. Om de använder uttryck de inte anar bakgrunden av, eller syftet med, eller värdet i, är det mitt ansvar att berätta. Även om jag på kuppen blir ocool och töntig. För att en rå samtalston inte ska normaliseras. Jag kan till och med tänka mig att berätta för dina barn om jag hör dem. Liksom jag hoppas att du gör med mina.

Game, Set and Match Tower till Jönköping

Posted in Jönköping, Kultur, Miljö, Nyheter with tags , , , , , on november 24, 2011 by littlelessconversation

När regeringen nu äntligen gett klartecken för projektering och byggnation av höghushotellet Match Tower i Jönköping är risken överhängande att ärendet på nytt överklagas i Högsta Förvaltningsrätten. Jag är inte riktigt säker på vem som skulle göra det men med erfarenhet av de senaste 10 årens utveckling i staden så kommer det inte att förvåna mig om det händer. Etableringarna vid Norra Munksjön fördröjdes med åratal tack vare kostsamma överklaganden som slukade energin i projektets inledande faser. Det var träd och fiskar, örter och gräs, biotoper som finns i och vid varje vattendrag i Småland, som skulle räddas. Nu är det stabsmiljön på Tändsticksområdet som ska bevaras. ”Den får inte hamna i skuggan av höghushotellet!”. Nej det vore ju förfärligt! Låt solen värma den spruckna asfalten och de glesnande stenbeläggningarna. Så att den kan torka upp hörnen som används som urinoarer under veckosluten. Det vore ju synd att sätta dessa pittoreska miljöer i skugga.

Det märkliga med debatten kring Tändsticksområdet är att den förs i en tid då vi faktiskt sitter med ett facit rakt framför ögonen. När Spira invigdes för några veckor sedan stod vi 25.000 personer och tittade ut över ett område som bara för några år sedan delvis inte existerade och delvis var vigd åt biltrafik. Stadsbyggnadsvisionens genomförande vid Norra Munksjön har gett Jönköping ett helt nytt ansikte. Kan vi inte lära lite av det? Kan vi inte inse att den stadsutveckling som staden genomgått räddat oss från en stadskärnedöd som många andra städer brottas med? Vi har turen att bo i en stad där mark i stadskärnan finns tillgänglig för exploatering. Turen att bo i en stad där det fanns politiker som blocköverskridande slog armkrok i en gemensam vision för utveckling och tillväxt. Det räddade oss från en utveckling där stadens liv och innehåll flyttar ut från stadskärnan. Det gjorde Jönköping till en levande stad där handel och kultur, bostäder och arbetsplatser balanserar varandra i stadens innersta delar.

Kan vi inte se att samma sak kommer att hända vid Tändsticksområdet? Är det inte enkelt att föreställa sig hur flödet mellan öster och väster kommer att intensifieras med en exploatering som lockar fler människor och etableringar till området? Med ett modernt hotell av hög klass utmed stråken mellan Resecentrum och de västra delarna samt mellan Östra och Västra Storgatan kommer Tändsticksområdet att leva upp. Området kommer att bli det färgrika kulturinslag i stadsbilden som vi alla är överens om att det kan bli.

Jag vill påminna om tongångarna några år tillbaka i tiden. Hur insändarsidor och debattartiklar sågade kommunstyrelsen med fotknölarna över idén att fylla ut Munksjön med 40.000 kvm fyllnadsmassa från värmeverksbygget på Torsvik. Hur kommunala tjänstemän hukade under samrådsmöten där Stadsbyggnadsvisionen presenterades. Hur nära det var att Per Larsson tjärades och fjädrades när träden utmed trafikleden vid Munksjön höggs ned. Hur Carina Lundeholm löpte gatlopp då kommunen sådde gräs på den nyutfyllda udde där Spira idag står. Var finns de där kritikerna idag? Jag såg några av dem på invigningen av Spira. De såg rätt nöjda ut. Jag har träffat några på restaurangerna vid Bauers Brygga. Ett par av dem uttryckte rent av stolthet över utvecklingen. (Vilket fick mig att undra om personens minne kraftigt påverkats av de där otäcka gifterna som skulle spridas över stan när vi började röra runt i sedimenten i Munksjön).

Jönköpings självkänsla har ökat i exponent sedan 2001 då beslutet om Stadsbyggnadsvisionen togs i kommunstyrelsen. Det är ett faktum. Men history repeats. Kacklande kritiker har alltid gått ett par steg bakom och snattrat i örat på dem som vill gå framåt. Låt oss hoppas att vi även fortsättningsvis kan dra nytta av av inspirerade tjänstemän, modiga politiker och investeringsvilliga entreprenörer som orkar slå dövörat till.

Nedan en bild över Munksjöområdet som det såg ut innan exploateringen. Någon som längtar tillbaka?

Ge Spira några smekmånader – för kulturens skull.

Posted in Jönköping, Kultur, Kulturmanifest, Musik on november 12, 2011 by littlelessconversation

Vad säger ni? Ska vi inledningsvis bara vänslas lite med Spira och ge dem några smekmånader? I twitterflödet kring både utomhusinvigningen och öppningen av Klubb Orange i går kväll så går det inte att missta sig på att förväntningarna på SMOT nu är högt uppskruvade. Oavsett vad detta beror på – ett uppdämt kulturbehov så som det uppmärksammats av Kulturbyrån Komma, eller ett lillebrorskomplex där publiken över en natt förväntar sig ett utbud i klass med Sthlm, Gbg och Malmö – så föreligger nu en stor risk att vi tar död på de nyskapande initiativ vi efterlyser om vi är för snabba att döma.

Invigningsprogrammet talar för min tes. Att satsa safe, på breda och folkliga artister, istället för att lyfta lokala etablerade konstutövare och kanske rent av beställa för ändamålet nyskrivet material av desamma, visar på en fullt begripbar ängslighet.

Jönköpingspubliken är påfallande ofta svår att tillfredställa. I synnerhet med lokala akter. Det tycks som om att vi bitvis anser att vi inte är oss själva goda nog när det gäller kulturen. Under ett av höstens tidigare större evenemang satsades medvetet på det lokala utbudet för att sätta staden och länet i välförtjänt fokus. Kritiken lät inte vänta på sig. ”För lokalt!”. ”För ungt!”. ”För smalt!”.

För egen del så är det just i dessa sistnämnda avseenden jag har de största förväntningarna på SMOT. Djärva satsningar på det lokala, det unga, det smala. Stimulerande insatser för att driva nya tankar och idéer, gnistantända en långsamt tilltagande kulturglöd där uttrycket och inte biljettförsäljningen står i fokus.

Det kommer att bli tufft. För nu höjs rösterna på att skattebetalarnas pengar ska ge avkastning. ”Nu är det upp till bevis för den högljudda kulturen! Nu får den visa vad den går för!”. Jag håller tummarna och tänker dra mitt strå till stacken genom att inledningsvis hellre fria än fälla. Satsa modigt SMOT. Överraska och provocera mig. Ge röst åt de röstlösa för vilka kulturen är extra viktig.
Och lycka till.

PS. Dock måste ni rätta till en liten detalj: när jag besöker Klubb Orange så vill jag dricka min öl på samma gång som jag avnjuter showen. Inte innan och inte efter. Utan samtidigt.

En våt dröm om en nyförlöst gammal nucka

Posted in I min bok, Jönköping, Musik with tags , , , , , , , , on november 9, 2011 by littlelessconversation

Hösten 2011 kommer att gå till rullorna som en brytpunkt för stadens kulturliv. För alla kulturintresserade kommer det att finnas ett före eller efter de dimmiga men milda höstmånader, då staden inte bara fick nytt kulturhus, utan också då Kulturbyrån Komma spräckte mödomshinnan på den hövliga och försynta ungmön Jönköpings kulturliv.
Hon var på god väg att bli en gammal nucka. Väluppfostrad och pryd. Rent av sipp. Så det var verkligen på tiden.
Och nu har hon löst upp knuten och kastar förföriskt med lockarna. Piskar inte bara beslutsfattarna i ansiktet med testarna utan gisslar också självaste kulturetablissemanget så att de fnasiga kinderna rodnar. ”Kom!” viskar hon medan hon lättar på förlåten till sin boudoir.
Alla som passerar bjuds in mellan lakanen. Men det gäller att prestera för att vinna hennes gunst. Upp till bevis. Potens och prestation. Kreativitet och skärpa. Hon ger sig inte till vem som helst.

Förra veckan låg jag i feberdimmor i fyra dagar. Då hade jag en våt dröm om henne. Det var en snäv dröm vill jag först som sist deklarera, inte alls lika bred som fruntimret själv, och berörde bara en bråkdel av de spännande diskussioner som förs i hennes gemak i dessa dagar. Men den var icke desto mindre viktig för det.

Den handlade om musik. Och den eviga diskussionen om en livescen. Den handlade om pengar och marknadsandelar. Och om gemensamma mål.

I drömmen bjöd Klubb Orange och Landstinget in Lingon, Bongo, Ztyle, Hva Folkets Park och rad andra aktörer från hela länet till ett gemensamt evenemangsråd vars uppgift var att fylla kalenderåret med spännande akter på alla Jönköpingsregionens viktigaste livescener utan att tangera varandra med evenemang riktade mot exakt samma målgrupp.

Syftet var inte bara att täcka in de nationella akter som just nu är mest laddade utan också att erbjuda det lokala musiklivet arenor för att testas och utvecklas.

Stor emfas lades på den unga publiken. Den som är under 18 och inte får dricka öl och därför inte är så högintressant ur affärsmässig synvinkel.

”Men den värnar vi särskilt om” sa Klubb Orange upphetsat.
”Eftersom vi finansieras av skattepengar och inte har riktigt samma kommersiella pianotråd kring halsen som ni andra så tar vi hand om dem”.

”Kalas” sa de övriga. ”Då kan vi fortsätta våra satsningar på de vägar vi redan stakat ut – ambient, indie, postrock, hard-core och pop och allt det andra”.

”Visst” sa Klubb Orange. ”Ni kör på som vanligt och lite till. Ni får också ta lönehelgerna så att era intäkter täcker nya satsningar medan vi nöjer oss med plusminusnollresultat under mindre attraktiva helger och vardagar”.

”Jippi” tjoade de övriga. Jublet visste inga gränser.

”Fast alla de andra då?” sa någon plötsligt oroat. ”De där fria krafterna som vill köra nischade klubbkoncept eller performance eller annat mysko som vi redan från början vet kommer att gå åt helvete? Vem tar hand om dem?”

”Ja men det kan vi göra tillsammans” sa Klubb Orange.
”I samarbete med kommunen kirrar vi en förlustgaranti för dem. Inga stora pengar förstås men en liten summa som täcker en smula teknik och marknadsföring för de som vill arrangera något utöver det vanliga – antingen på Spira eller också någon annanstans. Bara för att vi fått ett nytt kulturhus så är det ju inte meningen att allt ska hända där. Kulturaktiviteter kan ju faktiskt arrangeras varsomhelst!”

”Ameh – det här låter ju toppen!” samtyckte sedan gruppen. ”Det här ska bli kul att få berätta för publiken”.

Och så sprang de med hoppsasteg nedför Munksjöbron för att sprida orden.

Så där ungefär avlöpte min våta dröm om Jönköpings kulturliv. Och jag måste erkänna att upphetsningen har hållit i sig en hel vecka.

På fredag invigs Spira. Och Klubb Orange.
Lycka till.

Anders & Måns

Posted in Applåder, Belåten, Jönköping on september 3, 2010 by littlelessconversation

Jag är så glad att det här gick i lås.

Jönköpings firmafest kommer att kicka.