Archive for the Krönika Category

Kulturhuset ska inte vara ett hus för alla.

Posted in Debatt, Jönköpingsposten, Krönika, Kultur with tags , , , , , on maj 1, 2013 by littlelessconversation

Kulturhuset ska inte vara ett hus för alla. Det har på sätt och vis aldrig varit det och det är önskvärt att det inte blir det i framtiden heller. Precis som Nina Marjavaara i lördagens Jönköpingsposten påpekade ska Kulturhuset vara ett hus där ungdomar som av olika skäl har svårt att känna sig hemma någon annanstans ska finna takhöjd och utrymme. Jönköping är föreningstätt och kommunen använder sig av föreningslivets bredd och mångfald i både marknadsföring och värdegrunder. ”Föreningslivet är en av kommunens största tillgångar och bra för tillväxten”. Men det handlar i de allra flesta fall om idrott. De kreativa och kulturella föreningar som söker hemvister har ofta svårt att finna plats och känna sig välkomna någonstans varför nödlösningarna varit många genom åren. Kulturhuset på Tändsticksområdet är en av de mer lyckade. Sedan tillkomsten i början på 80-talet har huset varit drivhus för i synnerhet stadens musicerande ungdomar. Jag vill nog påstå att den starka position Jönköping tilldelats, både nationellt och internationellt, inom bl.a punk, hårdrock och hardcore inte varit tänkbar utan Kulturhusets möjligheter till samlade replokaler och scener. Idag axlas rollen som musikalisk inkubator av andra aktörer, som Bilda och Medborgarskolan och den nostalgiska glans som omger Kulturhuset har inte ett dugg med nuvarande kulturhusförening att göra.

Kulturhusets storhetstid från 80-talet till början av 2000-talet har vi eldsjälar inom dåvarande kulturhusföreningar, musikföreningarna ACNE och Svavel samt enskilda aktörer att tacka för. Retoriken och argumenten nuvarande kulturhusförening använt sig av i debatten för att betona sin betydelse har därför på sätt och viss varit osaklig. Jönköpings kommun har inte haft för avsikt att stänga ner ett kulturhus där artister som The Cure, Cardigans och Lars Demian framträtt och det är anmärkningsvärt att alla goda exempel på arrangemang som lyfts fram för att legitimera kulturhusföreningens roll har arrangerats under tidigare föreningars styrelse. Diskussionen har på så sätt i viss mån förts på oskarpa grunder där kulturhusföreningen likställt sig med det fria kulturlivet och kommunen gestaltats som samvetslös kulturkross.

Det har därför varit svårt att skilja på för eller emot när fokusen på detaljer grumlat helhetsbilden. Jag vill nog påstå att t-shirtar och litteratur i själva verket varit välkomna dimridåer för båda sidor. Den största elefanten i debattrummet kring kulturhuset har istället varit kulturhusföreningens arbete och vissa föreningars påverkan på detsamma. Om slika frågor har talats ytterst lite. Några antydningar i chattar, små glimtar i sociala medier. Inget mer. Många bittra nävar har knutits i fickan kring vad som hände i början av 2000-talet då nuvarande förening fick makten i anläggningen. Med en ekonomi körd i botten fanns utrymme för kuppartade övertaganden. Vid rodret hamnade ett kotteri som tog tongivande roller inte bara i kulturhusföreningen utan även i vissa av Kulturhusets mindre föreningar. Sedan dess har, om sanningen ska fram, huset varit en angelägenhet för snävare kretsar än historiskt. Det har talats om styrelsens slutenhet och brist på samarbetsvilja med både externa och interna aktörer. På något sätt finner jag det talande att husets övriga dussinet föreningar lyst med sin frånvaro i debatten. Man vill gärna anta att åtminstone en handfull av dem stått bakom kulturhusföreningen om verksamheten fungerat.

Men oavsett kulturhusföreningens tillkortakommanden så finns det snyggare sätt att genomföra förändringar än den kommunstyrelsen nu visat prov på. Ett hus för den fria kulturen ska inte granskas av kommunen utifrån dess hyresgästers politiska ideologier. I ett hus för den fria kulturen måste subkulturer tillåtas. Ett hus för den fria kulturen måste erkännas med andra faktorer än exempelvis en idrotts- eller fritidsanläggning. Det är så mycket som brustit i kommunstyrelsens hantering av frågan att man undrar om någon enda kommunikatör varit inblandad. Förutom en oförmåga att beskriva visionerna med annat än ”ett sprudlande kulturhus fyllt av aktiviteter för unga och äldre” så har också Mats Greens och Anna Mårtenssons framtoning tetts onödigt enväldig. En dialog hade förhindrat ett skyttegravskrig som nu riskerar att helt motverka syftet att främja det fria kulturlivet på Tändsticksområdet. Redan minuter efter debatten i torsdags spåddes en ”administrativ mardröm” för de kommunala samordnare som nu ska ta över driften. Inredning och utrustning som ägs av kulturhusföreningen blev genast tillhyggen i diskussionen. Kommunens intentioner ska motarbetas. Onödigt och tråkigt.

Istället borde nu föreningarna i Kulturhuset gemensamt lägga upp en smart plan för att i samverkan med kommunen pilla ut russinen ur en kaka de både kan äta och ha kvar om korten spelas rätt. De poäng Mats Green och Anna Mårtensson eventuellt plockat på gungorna kan nu lätt förloras på karusellerna om inte kommunen ser till att anläggningen fungerar tillfredställande. De kommer att ha ögonen på sig. Nu måste värvas föreningar och styras upp, inte minst ett programutbud som ”sprudlar”. Det kommer att kosta. Under debatten i kommunfullmäktige fick vi egentligen inte svar på hur finansieringen skulle gå till. På frågan om hur ökade kostnader skulle hanteras svarade Peter Lundvall (MP) självsäkert: Det får vi lösa.

Hmm. Så pass. Spännande. Kanske har vi nya pengar till det fria kulturlivet att vänta.

Krönika i Jönköpingsposten 20130430

Annonser

Näthat och mobbing går hand i hand med språkligt förfall

Posted in Debatt, Jönköping, Jönköpingsposten, Krönika with tags , , , , , , on mars 21, 2013 by littlelessconversation

Den här kylan kommer att ta kål på oss. Det kalla vinddrag som svepte kring anklarna i slutet av förra året har under inledningen av det nya sakta letat sig upp längs benen. Snart har en ilande kår av hat nått våra hjärtan. Stelnat dem till frostiga klumpar. Inom kort är tjälen så djup att inget når kärnorna för att värma dem igen. Sångerna räcker inte. Orden räcker inte.

Hatet omkring oss är inte ett näthat. Det har ingenting med mediet att göra, det är vi alla överens om. Men vad är det då? Var kommer det ifrån? Var fanns det någonstans innan 1994? Den senaste i raden av historier om människor som trasats sönder av systematisk mobbing är den om den trettonåriga flicka som i förra veckan i ensam förtvivlan ställde sig framför tåget. Det går varken att läsa eller skriva om henne utan att texten framför en bryts av tårarna. Hur kunde hon lämnas så ensam? Vilka var de som hotade henne? Gav henne budskapet att hon inte dög? Smulade sönder en tonårig själ? Släckte ett liv?

Jag har barn. Flera stycken. Min oro handlar inte om hur de ska klara skolan, fixa jobb, hitta sin plats i samhället. Den handlar om ord. Min ängslan handlar om de budskap de tar till sig. Från alla håll. Redan i det publika samhället är dessa svåra nog att ducka för. I retuscherade lögner kommer mina barn om jag inte är vaksam att söka sin självbild. Deras slutsats i denna spegel kommer att vara att de inte duger. Dessa bilder är dock lätta att genomskåda. Jag kan enkelt visa dem hur bilderna ljuger. Med orden är det annorlunda. Orden kommer från så många håll att jag inte har möjlighet att ha koll på dem. Än mindre hjälpa till att analysera. Facebook, Twitter, Instagram, Kik – plattformarna för de som vill nå mina barn är många. Vid sidan av dessa digitala kanaler finns i deras analoga tillvaro vänner, lärare, idrottsledare, vänners föräldrar, busschauffören, butiksbiträdet, tanten vid busshållplatsen, farbrorn i grannhuset. Alla dessa människor är med och formar mina barn. Varje person de möter sätter ett avtryck i dem som på gott och ont kan följa dem genom hela livet.

För några år sedan satt jag och grät på en kyrkogård. En kvinna jag aldrig förut träffat kom fram och kramade mig. Hon bar päls och doftade tvål och lakrits. Hon sa några ord som jag burit med mig sedan dess och ofta tänker på. Hennes ord har gjort mig till en lite bättre människa. Jag bär också med mig exempel på motsatsen. Några förflugna ord från en kompis förälder. Hennes ord har gjort mig till en lite sämre människa.

Vi kommer aldrig att komma åt hatet på nätet. Det finns där. Trollen gömmer sig under tuvor och stenar. Lyfter man på dem myllrar de runt som ilska myror i undervegetationen. Vi kommer inte ned tillräckligt djupt för att helt tysta dem. Men vi kommer åt våra barn. Som förälder, lärare, föreningsledare, tant på busshållplatsen och farbror i grannhuset har vi möjlighet att ge dem värdegrunder som underifrån slutligen kväver den mylla hatet när sig i.

Vi måste vara vaksamma. Det är en kamp som aldrig tar slut. Och den pågår i maneger vi kanske egentligen litar på. På nationella scener sitter våra största journalister och författare, förebilder om man så vill, och förnedrar varandra i ohyggliga påhopp. I omklädningsrummen kultiveras sexistiska och rasistiska uttryck som nöter ned nivåerna för acceptabelt. I politiken återanvänds en retorik som senast vi hörde den förmörkade ett helt århundrade. Vi överser. I värsta fall med en axelryckning: ”Det är en jargong i omklädningsrummet. Man tänker inte så mycket på det”. Orden tappar betydelse och bagatelliseras. När de sedan transporteras vidare ut på nätet är klangen farligt urlakad.

För en tid sedan konfronterade bl.a Cissi Wallin på Radio 1 och Lisa Röstlund på Aftonbladet några näthatare för att undersöka motiven bakom de grövsta påhoppen. Resultaten var nedslående. I den bemärkelsen att resultaten helt uteblev. De fick inga svar. ”Jag vet inte. Jag tänkte inte innan jag skrev”. ”Det var inte så jag menade”. ”Jag skrev bara – jag vet inte ens vem människan är”.

Tomt och innehållslöst således. Slentrianmässig nedsmutsning. Miljöförstöring. Utan mål och utan mening men med förfärliga konsekvenser.

Jag bär ansvaret för hur mina barn använder sitt språk. Jag måste lära dem laddningen bakom orden. Om de använder uttryck de inte anar bakgrunden av, eller syftet med, eller värdet i, är det mitt ansvar att berätta. Även om jag på kuppen blir ocool och töntig. För att en rå samtalston inte ska normaliseras. Jag kan till och med tänka mig att berätta för dina barn om jag hör dem. Liksom jag hoppas att du gör med mina.