Archive for the Kultur Category

Kulturhuset ska inte vara ett hus för alla.

Posted in Debatt, Jönköpingsposten, Krönika, Kultur with tags , , , , , on maj 1, 2013 by littlelessconversation

Kulturhuset ska inte vara ett hus för alla. Det har på sätt och vis aldrig varit det och det är önskvärt att det inte blir det i framtiden heller. Precis som Nina Marjavaara i lördagens Jönköpingsposten påpekade ska Kulturhuset vara ett hus där ungdomar som av olika skäl har svårt att känna sig hemma någon annanstans ska finna takhöjd och utrymme. Jönköping är föreningstätt och kommunen använder sig av föreningslivets bredd och mångfald i både marknadsföring och värdegrunder. ”Föreningslivet är en av kommunens största tillgångar och bra för tillväxten”. Men det handlar i de allra flesta fall om idrott. De kreativa och kulturella föreningar som söker hemvister har ofta svårt att finna plats och känna sig välkomna någonstans varför nödlösningarna varit många genom åren. Kulturhuset på Tändsticksområdet är en av de mer lyckade. Sedan tillkomsten i början på 80-talet har huset varit drivhus för i synnerhet stadens musicerande ungdomar. Jag vill nog påstå att den starka position Jönköping tilldelats, både nationellt och internationellt, inom bl.a punk, hårdrock och hardcore inte varit tänkbar utan Kulturhusets möjligheter till samlade replokaler och scener. Idag axlas rollen som musikalisk inkubator av andra aktörer, som Bilda och Medborgarskolan och den nostalgiska glans som omger Kulturhuset har inte ett dugg med nuvarande kulturhusförening att göra.

Kulturhusets storhetstid från 80-talet till början av 2000-talet har vi eldsjälar inom dåvarande kulturhusföreningar, musikföreningarna ACNE och Svavel samt enskilda aktörer att tacka för. Retoriken och argumenten nuvarande kulturhusförening använt sig av i debatten för att betona sin betydelse har därför på sätt och viss varit osaklig. Jönköpings kommun har inte haft för avsikt att stänga ner ett kulturhus där artister som The Cure, Cardigans och Lars Demian framträtt och det är anmärkningsvärt att alla goda exempel på arrangemang som lyfts fram för att legitimera kulturhusföreningens roll har arrangerats under tidigare föreningars styrelse. Diskussionen har på så sätt i viss mån förts på oskarpa grunder där kulturhusföreningen likställt sig med det fria kulturlivet och kommunen gestaltats som samvetslös kulturkross.

Det har därför varit svårt att skilja på för eller emot när fokusen på detaljer grumlat helhetsbilden. Jag vill nog påstå att t-shirtar och litteratur i själva verket varit välkomna dimridåer för båda sidor. Den största elefanten i debattrummet kring kulturhuset har istället varit kulturhusföreningens arbete och vissa föreningars påverkan på detsamma. Om slika frågor har talats ytterst lite. Några antydningar i chattar, små glimtar i sociala medier. Inget mer. Många bittra nävar har knutits i fickan kring vad som hände i början av 2000-talet då nuvarande förening fick makten i anläggningen. Med en ekonomi körd i botten fanns utrymme för kuppartade övertaganden. Vid rodret hamnade ett kotteri som tog tongivande roller inte bara i kulturhusföreningen utan även i vissa av Kulturhusets mindre föreningar. Sedan dess har, om sanningen ska fram, huset varit en angelägenhet för snävare kretsar än historiskt. Det har talats om styrelsens slutenhet och brist på samarbetsvilja med både externa och interna aktörer. På något sätt finner jag det talande att husets övriga dussinet föreningar lyst med sin frånvaro i debatten. Man vill gärna anta att åtminstone en handfull av dem stått bakom kulturhusföreningen om verksamheten fungerat.

Men oavsett kulturhusföreningens tillkortakommanden så finns det snyggare sätt att genomföra förändringar än den kommunstyrelsen nu visat prov på. Ett hus för den fria kulturen ska inte granskas av kommunen utifrån dess hyresgästers politiska ideologier. I ett hus för den fria kulturen måste subkulturer tillåtas. Ett hus för den fria kulturen måste erkännas med andra faktorer än exempelvis en idrotts- eller fritidsanläggning. Det är så mycket som brustit i kommunstyrelsens hantering av frågan att man undrar om någon enda kommunikatör varit inblandad. Förutom en oförmåga att beskriva visionerna med annat än ”ett sprudlande kulturhus fyllt av aktiviteter för unga och äldre” så har också Mats Greens och Anna Mårtenssons framtoning tetts onödigt enväldig. En dialog hade förhindrat ett skyttegravskrig som nu riskerar att helt motverka syftet att främja det fria kulturlivet på Tändsticksområdet. Redan minuter efter debatten i torsdags spåddes en ”administrativ mardröm” för de kommunala samordnare som nu ska ta över driften. Inredning och utrustning som ägs av kulturhusföreningen blev genast tillhyggen i diskussionen. Kommunens intentioner ska motarbetas. Onödigt och tråkigt.

Istället borde nu föreningarna i Kulturhuset gemensamt lägga upp en smart plan för att i samverkan med kommunen pilla ut russinen ur en kaka de både kan äta och ha kvar om korten spelas rätt. De poäng Mats Green och Anna Mårtensson eventuellt plockat på gungorna kan nu lätt förloras på karusellerna om inte kommunen ser till att anläggningen fungerar tillfredställande. De kommer att ha ögonen på sig. Nu måste värvas föreningar och styras upp, inte minst ett programutbud som ”sprudlar”. Det kommer att kosta. Under debatten i kommunfullmäktige fick vi egentligen inte svar på hur finansieringen skulle gå till. På frågan om hur ökade kostnader skulle hanteras svarade Peter Lundvall (MP) självsäkert: Det får vi lösa.

Hmm. Så pass. Spännande. Kanske har vi nya pengar till det fria kulturlivet att vänta.

Krönika i Jönköpingsposten 20130430

Annonser

Ohlson Wallin och Lars Vilks urholkar konstens betydelse

Posted in Debatt, Kultur with tags , , , , on mars 1, 2013 by littlelessconversation

Elisabeth Ohlson Wallin bad i fredags drottningen om ursäkt för att olovandes ha använt sig av hennes porträtt i fotomontaget ”Kungamiddagen – om detta må vi berätta” som i vintras publicerades i några av landets större tidningar. Drottningen anmälde tidningarna i december men anmälan avskrevs av Allmänhetens Pressombudsman varför hovet lyft den vidare. Med tanke på drottningens position och plattform från vilken hon kan bemöta anklagelser väntas Pressens Opinionsnämnd göra detsamma. Drottningen är en offentlig person vars göranden och låtanden måste tillåtas var en del av samhällsdebatten.

Det är en självklarhet att en konstnär på samma sätt som alla vi andra fritt ska kunna yttra sin åsikt även om det stöter adressaten. Vår lagstiftning på den punkten är obestridlig. En tidning eller annat medium ska ha möjlighet att publicera vad helst en ansvarig utgivare anser ha allmänintresse. Med tanke på de sammanhang bland strippor och ”kaffeflickor”, i vilka kungen hittills inte tydligt förnekat omdömeslös inblandning, är ”Kungamiddagen” en om inte raffinerad eller ens särskilt intressant utan rent av usel, men fullt skälig betraktelse.

Med drottningens medverkan i bilden är det en helt annan sak. I scenen ses Silvia på knä skura bort en svastika från parkettgolvet. Tillsammans med La Camilla som ligger på bordet iklädd endast pizza är hon den enda kvinnan på bilden. Utan hakkorset hade bilden ifrågasatt kungens kvinnosyn. Eller hans sätt att utnyttja sin makt. Eller hans lämplighet som Sveriges statsöverhuvud. Istället hamnar fokus på nazisymbolen och drottningens bakgrund. För detta har inte Ohlson Wallin bett om ursäkt trots att hon slår in en vidöppen dörr. Silvia var två år när hennes far gick med i nazistpartiet. Tillsammans med ett helt folk har hon ett fruktansvärt arv från sin föräldrageneration att bära. Men hur länge ska vi lasta våra tyska medmänniskor för den nedärvda synden? Hjälper våra fördömelser dem att tala med sina far- och morföräldrar om de mörka åren och förhindra de mekanismer som får det att hända på nytt? Jag tror tvärtom men det är en annan krönika.

Medveten provokation är ett välanvänt grepp inom konsten. Då den ifrågasätter konventioner och bedömer sin samtid subtilt är den effektiv. När provokationen bryter sönder verkligheten och ger betraktaren en känsla av fritt fall är den viktig. Mest kända exemplet är Picassos ”Guernica” som påverkat makthavare under flera krig i historien.

Men när provokationen är simpel och poserande tappar jag respekten för konstens auktoritet som samhällets spegel. När konstnärer med idétorka bygger renommé på effektsökeri slutar konsten att vara betydelsefull. Konsten har inte haft som uppgift att hjälpa oss att förnimma andra dimensioner i vår verklighet särskilt länge, men under 1900-talet har inte minst fotokonsten vid många tillfällen öppnat våra ögon för orättvisor, förtryck, tyranni och övergrepp.

I dag är fotokonsten en del av det offentliga samtalet. Vi omges av bilder som påverkar oss och är alla i någon form bildmakare. Instagram, Snapseed, Vine och en rad andra medier gör oss till bildleverantörer med potentiellt stor publik. I konstnärens intresse borde ligga att värna sitt eget skrå. Att upprätthålla referensramar kring vad som faktiskt är konst.

Konstnärer som Vilks och Ohlson Wallin gör tvärtom. De urholkar konstbegreppet genom att gömma förolämpningar och osanningar bakom detsamma. Som mindre betydande konstnär kan det säkert vara frestande med uppmärksamheten, men blicken hos publiken grumlas av tarvliga provokationer. Istället blir verket uddlöst och dess syfte lätt att genomskåda.

Vår inställnings till konsten är förlåtande. Mycket av det viktiga som sägs i konsten skulle inte kunna sägas i verkliga livet. Vår tilltro till konsten som sanningsbärare är stor. Det borde Ohlson Wallin och Vilks vara rädda om. För konstens skull och för sin egen. För vad händer den dag vi pekar på våra konstnärer och säger att kejsaren är naken?

Krönika införd i Jönköpingsposten 2013.02.27

En trasig cirkusfamilj

Posted in Kultur, Minnen, Musik on november 27, 2011 by littlelessconversation

Med anledning av gårdagens lyckade reunion i Skillingaryd kom jag att tänka på följande gamla inlägg:

Jag ingår tidvis i en kringresande cirkus som närmast kan liknas vid en dysfunktionell familj. Vi är i stort behov av terapeutisk hjälp men har inte sjukdomsinsikt varför vi kör på som vanligt. Vår räddning är att vi, då vi tillsammans står på scenen för att framföra vår lilla akt, blir en knuten näve där våra gemensamma krafter samlas i en enda punkt. Vi får applåder för det vi gör och ofta – eller till och med alltid faktiskt – också stående ovationer och jubel. Då mår vi bra. Då svävar vi ut i logen och kramas och tycker om varandra. I 20 sekunder. Sen är allt som vanligt igen.

I familjen finns alla beståndsdelar som en ”riktig” familj brukar bestå av:

En pappa, som i kraft av sitt handlag med instrumentet som utgör stommen i det vi framför, sitt avslappnade sätt samt sin kroppshydda, har en lugnande effekt på oss alla. Han himlar ofta med ögonen, liksom oförstående inför de övriga familjemedlemmarnas bevekelsgrunder och karaktärer.

En mycket liten mamma, som besvarar alla känsloyttringar med ett milt leende och en klapp på axeln. ”Såja gubben – det är inte så farligt – det finns värre saker än att missa en textrad…”.

En storebror som vill göra allting rätt. Hela tiden. Blir något fel blir han arg. Väldigt arg. Honom är alla rädda för men familjen lutar sig mot honom så fort de blir villrådiga och låter honom reda ut soppan de ställt till.

En lillasyster som ylande pockar på uppmärksamhet så fort hon känner sig bortglömd eller förfördelad.
”Nu hörs inte jag alls lika bra som Xxxx i monitorn. Mitt mickstativ vinglar. Syns mina lösögonfransar från sista bänkraden? Vore det inte en bra idé om jag bars in på en gigantisk silverbricka av fyra jugoslaviska muskelbyggare i min entré?”.
Ibland smuttas det på ett glas vin efter giget. Då blir lillasyster fnittrig. Först. Sen börjar hon gråta. Över vad som helst. Att klacken på slingbacksen gått av till exempel. Eller att hon ska fylla 40. Om 10 år eller så.

En mellanbror. Ett problembarn med grava komplex. Vill ha täten och synas och höras mest. Känner sig undanskuffad även om han står mitt i spotlighten. Tål inte kritik. Rastlös och fobisk. Har åtminstone ett dussin så pass utvecklade tics att han är ämne för uppsatser inom psykiatriutbildningar. Kan gå från 100 (maniskt lycklig som vore han på Ecstasy) till 0 (djup depression, närmast suicid) på 14 sekunder. Tror att han klär i trikåer. Det gör han inte men ingen har vågat säga det till honom…

Fyrlingarna. De där grabbarna familjen skaffade på sladden för att rädda äktenskapet. Det gick inte så bra. De glömdes bort och gick genom livet helt utan vuxna ledsagare eller uppfostran överhuvudtaget. De kan inte föra sig i bättre hem. Inte ens i sämre hem faktiskt. De har ett eget språk. Någon av dem kan till exempel säga något som låter som ”grunf” och då skrattar de övriga tre hjärtligt och länge. Den övriga familjen förstår dem inte alls. När fyrlingarna vill ha riktigt roligt sätter de handen i armhålan och gör pruttljud tillsammans. Då skrattar de så att de slår sig på knäna…

Här soundcheckas showen: http://p.videofy.me/v/318058

Game, Set and Match Tower till Jönköping

Posted in Jönköping, Kultur, Miljö, Nyheter with tags , , , , , on november 24, 2011 by littlelessconversation

När regeringen nu äntligen gett klartecken för projektering och byggnation av höghushotellet Match Tower i Jönköping är risken överhängande att ärendet på nytt överklagas i Högsta Förvaltningsrätten. Jag är inte riktigt säker på vem som skulle göra det men med erfarenhet av de senaste 10 årens utveckling i staden så kommer det inte att förvåna mig om det händer. Etableringarna vid Norra Munksjön fördröjdes med åratal tack vare kostsamma överklaganden som slukade energin i projektets inledande faser. Det var träd och fiskar, örter och gräs, biotoper som finns i och vid varje vattendrag i Småland, som skulle räddas. Nu är det stabsmiljön på Tändsticksområdet som ska bevaras. ”Den får inte hamna i skuggan av höghushotellet!”. Nej det vore ju förfärligt! Låt solen värma den spruckna asfalten och de glesnande stenbeläggningarna. Så att den kan torka upp hörnen som används som urinoarer under veckosluten. Det vore ju synd att sätta dessa pittoreska miljöer i skugga.

Det märkliga med debatten kring Tändsticksområdet är att den förs i en tid då vi faktiskt sitter med ett facit rakt framför ögonen. När Spira invigdes för några veckor sedan stod vi 25.000 personer och tittade ut över ett område som bara för några år sedan delvis inte existerade och delvis var vigd åt biltrafik. Stadsbyggnadsvisionens genomförande vid Norra Munksjön har gett Jönköping ett helt nytt ansikte. Kan vi inte lära lite av det? Kan vi inte inse att den stadsutveckling som staden genomgått räddat oss från en stadskärnedöd som många andra städer brottas med? Vi har turen att bo i en stad där mark i stadskärnan finns tillgänglig för exploatering. Turen att bo i en stad där det fanns politiker som blocköverskridande slog armkrok i en gemensam vision för utveckling och tillväxt. Det räddade oss från en utveckling där stadens liv och innehåll flyttar ut från stadskärnan. Det gjorde Jönköping till en levande stad där handel och kultur, bostäder och arbetsplatser balanserar varandra i stadens innersta delar.

Kan vi inte se att samma sak kommer att hända vid Tändsticksområdet? Är det inte enkelt att föreställa sig hur flödet mellan öster och väster kommer att intensifieras med en exploatering som lockar fler människor och etableringar till området? Med ett modernt hotell av hög klass utmed stråken mellan Resecentrum och de västra delarna samt mellan Östra och Västra Storgatan kommer Tändsticksområdet att leva upp. Området kommer att bli det färgrika kulturinslag i stadsbilden som vi alla är överens om att det kan bli.

Jag vill påminna om tongångarna några år tillbaka i tiden. Hur insändarsidor och debattartiklar sågade kommunstyrelsen med fotknölarna över idén att fylla ut Munksjön med 40.000 kvm fyllnadsmassa från värmeverksbygget på Torsvik. Hur kommunala tjänstemän hukade under samrådsmöten där Stadsbyggnadsvisionen presenterades. Hur nära det var att Per Larsson tjärades och fjädrades när träden utmed trafikleden vid Munksjön höggs ned. Hur Carina Lundeholm löpte gatlopp då kommunen sådde gräs på den nyutfyllda udde där Spira idag står. Var finns de där kritikerna idag? Jag såg några av dem på invigningen av Spira. De såg rätt nöjda ut. Jag har träffat några på restaurangerna vid Bauers Brygga. Ett par av dem uttryckte rent av stolthet över utvecklingen. (Vilket fick mig att undra om personens minne kraftigt påverkats av de där otäcka gifterna som skulle spridas över stan när vi började röra runt i sedimenten i Munksjön).

Jönköpings självkänsla har ökat i exponent sedan 2001 då beslutet om Stadsbyggnadsvisionen togs i kommunstyrelsen. Det är ett faktum. Men history repeats. Kacklande kritiker har alltid gått ett par steg bakom och snattrat i örat på dem som vill gå framåt. Låt oss hoppas att vi även fortsättningsvis kan dra nytta av av inspirerade tjänstemän, modiga politiker och investeringsvilliga entreprenörer som orkar slå dövörat till.

Nedan en bild över Munksjöområdet som det såg ut innan exploateringen. Någon som längtar tillbaka?

Ge Spira några smekmånader – för kulturens skull.

Posted in Jönköping, Kultur, Kulturmanifest, Musik on november 12, 2011 by littlelessconversation

Vad säger ni? Ska vi inledningsvis bara vänslas lite med Spira och ge dem några smekmånader? I twitterflödet kring både utomhusinvigningen och öppningen av Klubb Orange i går kväll så går det inte att missta sig på att förväntningarna på SMOT nu är högt uppskruvade. Oavsett vad detta beror på – ett uppdämt kulturbehov så som det uppmärksammats av Kulturbyrån Komma, eller ett lillebrorskomplex där publiken över en natt förväntar sig ett utbud i klass med Sthlm, Gbg och Malmö – så föreligger nu en stor risk att vi tar död på de nyskapande initiativ vi efterlyser om vi är för snabba att döma.

Invigningsprogrammet talar för min tes. Att satsa safe, på breda och folkliga artister, istället för att lyfta lokala etablerade konstutövare och kanske rent av beställa för ändamålet nyskrivet material av desamma, visar på en fullt begripbar ängslighet.

Jönköpingspubliken är påfallande ofta svår att tillfredställa. I synnerhet med lokala akter. Det tycks som om att vi bitvis anser att vi inte är oss själva goda nog när det gäller kulturen. Under ett av höstens tidigare större evenemang satsades medvetet på det lokala utbudet för att sätta staden och länet i välförtjänt fokus. Kritiken lät inte vänta på sig. ”För lokalt!”. ”För ungt!”. ”För smalt!”.

För egen del så är det just i dessa sistnämnda avseenden jag har de största förväntningarna på SMOT. Djärva satsningar på det lokala, det unga, det smala. Stimulerande insatser för att driva nya tankar och idéer, gnistantända en långsamt tilltagande kulturglöd där uttrycket och inte biljettförsäljningen står i fokus.

Det kommer att bli tufft. För nu höjs rösterna på att skattebetalarnas pengar ska ge avkastning. ”Nu är det upp till bevis för den högljudda kulturen! Nu får den visa vad den går för!”. Jag håller tummarna och tänker dra mitt strå till stacken genom att inledningsvis hellre fria än fälla. Satsa modigt SMOT. Överraska och provocera mig. Ge röst åt de röstlösa för vilka kulturen är extra viktig.
Och lycka till.

PS. Dock måste ni rätta till en liten detalj: när jag besöker Klubb Orange så vill jag dricka min öl på samma gång som jag avnjuter showen. Inte innan och inte efter. Utan samtidigt.