Tolerans också en djupt rotad svensk tradition.

Posted in Debatt on december 16, 2012 by littlelessconversation

Vi lever i ett bildsamhälle. De bilder som dagligen översköljer oss har alla ett budskap. Oavsett om de kommer från en professionell bildmakare eller från vännerna på Instagram. Oavsett om de dyker upp i en dokumentär- eller spelfilm, barnbok eller serietidning så speglar, skapar och förmedlar bilderna en tolkad verklighet som påverkar mig. Störst inverkan har bilderna givetvis på barnen. De saknar förmåga att tyda budskapens bakomliggande motiv utan identifierar sig glupskt med det som visas. Oberoende av medium.

Det är därför debatten om Disneys judetomte och afrodocka på inga sätt är fånig. Vår historia bär på mängder av exempel där bilder använts som propaganda. När dessa bilder dyker upp i våra dagar måste vi reagera. Dockan i tomteverkstan är ett klassiskt exempel på hur man i USA under tidigt 1900-tal objektifierade färgade människor. Ofta påminde gestalterna mer om påklädda djur. Dessvärre har figuren Lilla Hjärtat av Stina Wirsén – säkert helt omedvetet – hamnat i samma tråkiga snara. På liknande sätt sticker bilden av judetomten illa i ögonen när den sätts i sitt sammanhang i 1930-talets världsbild.

Lek med tanken att jag och min partner adopterat en mörkhyad flicka som på julafton sitter sida vid sida med våra rågblonda döttrar för att se på Kalle. Vi går in i hennes tankar för en sekund. När den ljuslockiga dockan, välputsad och nyfönad dyker upp är det inga svårigheter för vår adopterade flicka att förstå att här syftar berättelsen på hennes systrar. När den färgade dockan däremot framträder; stollig, ouppfostrad, grinande och respektlös – är det henne man menar då? Är det här hon?

Liksom min artikel kring skolavslutningar i JP tidigare i höstas förklarar så tycker jag att även denna debatt förs ur ett hopplöst vuxenperspektiv. Självklart skall vi bevaka både yttrande-, åsikts- och tryckfrihet. Men vi måste anpassa materialet efter adressaterna. Lilla Hjärtat och afrodockan är problematiska för att de riktar sig till små barn. Där krävs en form av censorskap. Tintin är ett problem för att han riktar sig till större barn. Där krävs att nytryck förses med appendix som förklarar vad kolonialismens och imperialismens nidbilder av exempelvis afrikanska kulturer syftat till. På så sätt bevarar vi historien utan att göra åverkan på konsten och sätter den samtidigt i tidsenligt sammanhang.

Slutligen måste jag reflektera en aning över pepparkaksdebatten. När rubrikerna slängdes ut på kvällstidningarnas hemsidor häromdagen lät hela grejen så sinnesjuk att till och med jag reagerade. Nu visar det sig att pepparkakorna lyfts ut för att barnen valt bort själva melodin ur luciatåget. Medan fakta bakom händelsen plockades fram hann ett nervöst uppror på Twitter och Facebook förvandlas till ett rytande vrål som enligt Sifo spelat extrema krafter i händerna under helgen. Hur ser medias ansvar ut här? Och vad har vi läsare för ansvar? Är det OK att vi så enkelt faller för kvällsmedias förenklade dramaturgi som ofta baseras på ytligheter och antydanden. Är det OK att vi inte ifrågasätter våra reaktioner eller deras proportioner?

Risken med en oreflekterad mobb som sköljer över nätet är ju att den dränker några av våra djupast rotade traditioner. För även om det rådande debattklimatet säger annorlunda så är faktiskt respekt, demokrati, öppenhet och tolerans också en djupt rotad svensk tradition.

Annonser

Vi är alla ansvariga utgivare

Posted in Debatt on april 29, 2012 by littlelessconversation

På Internet är det inte självklart att en ansvarig utgivare står bakom sajter jag dagligen besöker för att läsa nyheter eller artiklar. Det betyder inte att sajten står utan ansvar. Utan ansvarig utgivare faller innehållet istället under BBS-lagen som reglerar tjänster som elektroniskt förmedlar information. För många av oss är det antagligen en överraskning att våra Facebooksidor regleras enligt samma princip. Om jag startat en Facebooksida har jag ett sekundärt ansvar för de kommentarer som dyker upp i mitt flöde. Ett tillsynsansvar som kräver av mig att ta bort kommentarer som är ex.vis integritetskränkande, uppviglande, hetsande eller våldsförhärligande.

Givetvis är dessa regleringar svåra att genomföra och vidmakthålla i dagens samhälle. Och i grunden omöjliggör de Facebook som idé. Så fort jag utan att fråga nämner någon vid namn i min egen logg har jag faktiskt kränkt personens integritet. Hela grejen med sociala medier faller.

Men behöver vi krångla till det med paragrafer och rättsliga tillämpningar? Räcker det inte med vanlig hyfs och anständighet? Ur våra ungdomars perspektiv har vi haft fokus på värdegrunder och etik på nätet under hela 2000-talet. Förfärliga historier om nätmobbing med både självmord och psykisk sjukdom till följd har gjort att föräldrar och skolan i bästa fall haft åtminstone ett getöga på vad som händer på nätet.

Jag har sett nätmobbing på nära håll. En dotter till en av mina vänner hade mage att för några år sedan anmärka på hur ballaste tjejen i klassen behandlade en klasskompis. På två timmar hade balla tjejen mobiliserat ett garde på Facebook som smulade sönder kompisens dotters utseende, personlighet, klädsmak och karaktär. Mamman till det utsatta barnet gjorde dumpar på rubbet och visade upp för skolledning och övriga föräldrar. Tycker vi att mammans hantering av ärendet var integritetskränkande? Försvarar vi balla tjejens rätt att ”få vara privat och gnälla med sina vänner”? Antagligen inte. I en kontext där ungdomar utsätts för kränkningar är det enkelt att se att en Facebooksida inte är en privat angelägenhet.

Men hur är det med oss vuxna? Hur hanterar vi värdegrunder på nätet? Vem bevakar oss? I mina ögon är svaret på frågan enkelt. Vi är alla ansvariga utgivare för innehållet i de flöden vi kan kontrollera. Samma regler om hyfs och anständighet gäller på nätet som vid fikabordet på jobbet. Vi har samma medmänskliga krav på oss att stå upp mot förtal, kränkningar, fördomsfullhet och osant skvaller på Facebook som vi har i övriga samhället. För vissa av oss, som titt som tätt tar plats i offentligheten, är detta viktigare än för andra. För ytterligare vissa, som sitter med makt att vara med och forma människors åsikter – politiker, journalister, lärare etc – är det en direkt skyldighet.

Jag har i dagarna fått frågan om jag konsekvent kommer att ge offentlighet åt kommentarer som dyker upp på Facebook eller om man kan lita på att jag håller Facebook privat. Svaren är ja och nej, i den ordningen. Om en vänskap på Facebook med mig innebär att du förutsätter att du fritt kan ägna dig åt mobbing, förtal och attacker på tredje person i mitt flöde och i mina trådar är det lika bra att du antingen ovännar mig eller aldrig söker kontakt.

Jag har vänner på FB med åsikter och värderingar som avviker från mina egna. Jag blockar dem givetvis inte. Eller vidarebefordrar deras ståndpunkter. Det vore mig främmande. Men om mina FB-vänner i trådar initierade av mig, på min logg, angriper andra vänner, uttrycker rasism, sexism eller ofredar tredje person utan att bjuda in densamme så kommenterar jag å det starkaste. Om inläggen dessutom är ärekränkande eller förtalande kanske jag rent av offentliggör dem.

Bara så du vet.

(Publicerad i Jönköpingsposten 2012.04.25)

Jag unnar Danny Saucedo en fet tro på sig själv.

Posted in Förvirrad, Musik with tags , , , , on mars 12, 2012 by littlelessconversation

Lördagens melodifestival avfirades med vänner, grillade Salciccas, Kranjska och Cubanos från G.Möllers, storbildskärm, projektor, fett ljud och bag-in-box. Stämningen var hög och inte det minsta tävlingshätsk. Jubel och applåder förärades alla deltagande bidrag. (Jag applåderade dock inte Ranelid eftersom jag irriterar mig på att en så bra idé slösas bort på honom. Jag hade hellre sett ett liknande nummer med Drömhus och Bruno K Öijer).

De flesta av de cirka femtio gästerna utgjorde heteropar. Detta genusjämlika faktum gjorde att det under kvällen egentligen bara fanns två alternativa vinnare. Vi som tyckte att Sverige borde skicka ett nummer med hög musikalisk kvalitet som utan att tappa bredd också ger prov på viss edge, ville sända Loreen till Baku. De som ännu inte erkänt östrogenet tryta, dreglade över Danny och ville skicka ett likadant nummer som vi förra året kom trea med. Vi som tänker strategiskt vann.

Vår festliga inramning kring årets melodifestival gjorde dock att jag missade intervjuerna efteråt då jag istället fyllde på vin och minglade. Det stör mig egentligen inte alls eftersom magin kring svenska melodifestivalsartister ofta bleknar så fort de tillåts tala men jag inser i dag då jag läser rubrikerna om Dannys patetiska och syrliga diss av Loreen att jag borde varit mer uppmärksam.

Har därför ikväll uppdaterat mig och tittat på de två intervjuer med popens Sven Nylander som fått svenska folket att rasa, Josefine Crafoords intervju i Expressen och whats-her-names provocerande usla intervju i Aftonbladet. Och jag förstår ingenting.

Tvärtemot andra vill jag påstå att Danny Saucedo nu växt meter i mina ögon. Med oreserverad besvikelse över sin förlust och på inga sätt syrlig över Loreens vinst uttrycker den stackars killen endast detta: ”Jag trodde på mitt nummer. Jag ville vinna. Jag gjorde ett bra jobb. Det är en tävling. Jag förlorade och det suger. Jag tycker att min låt är bättre än Loreens men det gör inte hennes låt dålig”.

Vad är problemet med denna inställning? På vilket sätt är den ett uttryck för dåligt förlorarskap?

Är det inte just den här sortens ärlighet som friskar upp betydligt mer än det skitnödigt falska – ”åh jag är så glad att jag fick vara med, jag har lärt mig så mycket av mina medtävlare och jag är inte alls besviken” – som så ofta serveras i kulturella tävlingssammanhang.

Jag brukar tänka på det här under ex.vis Guldbaggegalan då kameran zoomar in de fyra nominerade som ofta är praktdivor vars egon förtjänar egna postnummer. När vinnaren tillkännages jublar de andra tre som om de just suttit och hållit tummarna för att någon annan ska få priset och ställer sig överdrivet upp och kastar slängkyssar. Mig lurar de inte.

En besvikelse ska vårdas och ältas. Då triggar den som bäst.
Men den kan aldrig trigga lika mycket som en fet tro på sig själv.
Och en fet tro på sig själv borde vi alla unna varandra.

Moral

Posted in Förvirrad on mars 5, 2012 by littlelessconversation

Jag och vännerna har diskuterat moral idag. Jag vill hävda att om jag ser min vän lägga på hullet och helt sonika äter upp hans semla så är det inte omoraliskt utan helt enkelt omtänksamt. Men det finns tydligen helt andra sätt att se på saken.

Don’t Give Up – rockmässa i Öxnehaga Kyrka

Posted in Okategoriserade with tags , , , , , , , on mars 5, 2012 by littlelessconversation

Don’t Give Up – rockmässa med musik av bl.a Peter Gabriel, U2, Sting, Daniel Lanois och Coldplay.

En trasig cirkusfamilj

Posted in Kultur, Minnen, Musik on november 27, 2011 by littlelessconversation

Med anledning av gårdagens lyckade reunion i Skillingaryd kom jag att tänka på följande gamla inlägg:

Jag ingår tidvis i en kringresande cirkus som närmast kan liknas vid en dysfunktionell familj. Vi är i stort behov av terapeutisk hjälp men har inte sjukdomsinsikt varför vi kör på som vanligt. Vår räddning är att vi, då vi tillsammans står på scenen för att framföra vår lilla akt, blir en knuten näve där våra gemensamma krafter samlas i en enda punkt. Vi får applåder för det vi gör och ofta – eller till och med alltid faktiskt – också stående ovationer och jubel. Då mår vi bra. Då svävar vi ut i logen och kramas och tycker om varandra. I 20 sekunder. Sen är allt som vanligt igen.

I familjen finns alla beståndsdelar som en ”riktig” familj brukar bestå av:

En pappa, som i kraft av sitt handlag med instrumentet som utgör stommen i det vi framför, sitt avslappnade sätt samt sin kroppshydda, har en lugnande effekt på oss alla. Han himlar ofta med ögonen, liksom oförstående inför de övriga familjemedlemmarnas bevekelsgrunder och karaktärer.

En mycket liten mamma, som besvarar alla känsloyttringar med ett milt leende och en klapp på axeln. ”Såja gubben – det är inte så farligt – det finns värre saker än att missa en textrad…”.

En storebror som vill göra allting rätt. Hela tiden. Blir något fel blir han arg. Väldigt arg. Honom är alla rädda för men familjen lutar sig mot honom så fort de blir villrådiga och låter honom reda ut soppan de ställt till.

En lillasyster som ylande pockar på uppmärksamhet så fort hon känner sig bortglömd eller förfördelad.
”Nu hörs inte jag alls lika bra som Xxxx i monitorn. Mitt mickstativ vinglar. Syns mina lösögonfransar från sista bänkraden? Vore det inte en bra idé om jag bars in på en gigantisk silverbricka av fyra jugoslaviska muskelbyggare i min entré?”.
Ibland smuttas det på ett glas vin efter giget. Då blir lillasyster fnittrig. Först. Sen börjar hon gråta. Över vad som helst. Att klacken på slingbacksen gått av till exempel. Eller att hon ska fylla 40. Om 10 år eller så.

En mellanbror. Ett problembarn med grava komplex. Vill ha täten och synas och höras mest. Känner sig undanskuffad även om han står mitt i spotlighten. Tål inte kritik. Rastlös och fobisk. Har åtminstone ett dussin så pass utvecklade tics att han är ämne för uppsatser inom psykiatriutbildningar. Kan gå från 100 (maniskt lycklig som vore han på Ecstasy) till 0 (djup depression, närmast suicid) på 14 sekunder. Tror att han klär i trikåer. Det gör han inte men ingen har vågat säga det till honom…

Fyrlingarna. De där grabbarna familjen skaffade på sladden för att rädda äktenskapet. Det gick inte så bra. De glömdes bort och gick genom livet helt utan vuxna ledsagare eller uppfostran överhuvudtaget. De kan inte föra sig i bättre hem. Inte ens i sämre hem faktiskt. De har ett eget språk. Någon av dem kan till exempel säga något som låter som ”grunf” och då skrattar de övriga tre hjärtligt och länge. Den övriga familjen förstår dem inte alls. När fyrlingarna vill ha riktigt roligt sätter de handen i armhålan och gör pruttljud tillsammans. Då skrattar de så att de slår sig på knäna…

Här soundcheckas showen: http://p.videofy.me/v/318058

Game, Set and Match Tower till Jönköping

Posted in Jönköping, Kultur, Miljö, Nyheter with tags , , , , , on november 24, 2011 by littlelessconversation

När regeringen nu äntligen gett klartecken för projektering och byggnation av höghushotellet Match Tower i Jönköping är risken överhängande att ärendet på nytt överklagas i Högsta Förvaltningsrätten. Jag är inte riktigt säker på vem som skulle göra det men med erfarenhet av de senaste 10 årens utveckling i staden så kommer det inte att förvåna mig om det händer. Etableringarna vid Norra Munksjön fördröjdes med åratal tack vare kostsamma överklaganden som slukade energin i projektets inledande faser. Det var träd och fiskar, örter och gräs, biotoper som finns i och vid varje vattendrag i Småland, som skulle räddas. Nu är det stabsmiljön på Tändsticksområdet som ska bevaras. ”Den får inte hamna i skuggan av höghushotellet!”. Nej det vore ju förfärligt! Låt solen värma den spruckna asfalten och de glesnande stenbeläggningarna. Så att den kan torka upp hörnen som används som urinoarer under veckosluten. Det vore ju synd att sätta dessa pittoreska miljöer i skugga.

Det märkliga med debatten kring Tändsticksområdet är att den förs i en tid då vi faktiskt sitter med ett facit rakt framför ögonen. När Spira invigdes för några veckor sedan stod vi 25.000 personer och tittade ut över ett område som bara för några år sedan delvis inte existerade och delvis var vigd åt biltrafik. Stadsbyggnadsvisionens genomförande vid Norra Munksjön har gett Jönköping ett helt nytt ansikte. Kan vi inte lära lite av det? Kan vi inte inse att den stadsutveckling som staden genomgått räddat oss från en stadskärnedöd som många andra städer brottas med? Vi har turen att bo i en stad där mark i stadskärnan finns tillgänglig för exploatering. Turen att bo i en stad där det fanns politiker som blocköverskridande slog armkrok i en gemensam vision för utveckling och tillväxt. Det räddade oss från en utveckling där stadens liv och innehåll flyttar ut från stadskärnan. Det gjorde Jönköping till en levande stad där handel och kultur, bostäder och arbetsplatser balanserar varandra i stadens innersta delar.

Kan vi inte se att samma sak kommer att hända vid Tändsticksområdet? Är det inte enkelt att föreställa sig hur flödet mellan öster och väster kommer att intensifieras med en exploatering som lockar fler människor och etableringar till området? Med ett modernt hotell av hög klass utmed stråken mellan Resecentrum och de västra delarna samt mellan Östra och Västra Storgatan kommer Tändsticksområdet att leva upp. Området kommer att bli det färgrika kulturinslag i stadsbilden som vi alla är överens om att det kan bli.

Jag vill påminna om tongångarna några år tillbaka i tiden. Hur insändarsidor och debattartiklar sågade kommunstyrelsen med fotknölarna över idén att fylla ut Munksjön med 40.000 kvm fyllnadsmassa från värmeverksbygget på Torsvik. Hur kommunala tjänstemän hukade under samrådsmöten där Stadsbyggnadsvisionen presenterades. Hur nära det var att Per Larsson tjärades och fjädrades när träden utmed trafikleden vid Munksjön höggs ned. Hur Carina Lundeholm löpte gatlopp då kommunen sådde gräs på den nyutfyllda udde där Spira idag står. Var finns de där kritikerna idag? Jag såg några av dem på invigningen av Spira. De såg rätt nöjda ut. Jag har träffat några på restaurangerna vid Bauers Brygga. Ett par av dem uttryckte rent av stolthet över utvecklingen. (Vilket fick mig att undra om personens minne kraftigt påverkats av de där otäcka gifterna som skulle spridas över stan när vi började röra runt i sedimenten i Munksjön).

Jönköpings självkänsla har ökat i exponent sedan 2001 då beslutet om Stadsbyggnadsvisionen togs i kommunstyrelsen. Det är ett faktum. Men history repeats. Kacklande kritiker har alltid gått ett par steg bakom och snattrat i örat på dem som vill gå framåt. Låt oss hoppas att vi även fortsättningsvis kan dra nytta av av inspirerade tjänstemän, modiga politiker och investeringsvilliga entreprenörer som orkar slå dövörat till.

Nedan en bild över Munksjöområdet som det såg ut innan exploateringen. Någon som längtar tillbaka?