Arkiv för Allt faller

Man kan skämta om allt. Om man lyckas beror helt på kontext och syfte.

Posted in Debatt with tags , on januari 11, 2013 by littlelessconversation

Som art är människan ensam om skrattet. Inga andra djurslag på jorden kan skämta med varandra. Luras och leker gör många djur, men skrattet är vi människor ensamma om. Det beror på att vi är medvetna om vår dödlighet. Vi kan reflektera över vår skörhet och våra tillkortakommanden. När vår trygghet hotas är skrattet en ventil som lättar på trycket.

Ett av de stora youtubefenomenen de senaste åren har varit den skrattande bebisen. Glada föräldrar lägger ut filmsnuttar på sina kiknande telningar. Vad som utlöser skratten kan vara olika saker – en hostning, ett papper som rivs itu med ett ritsch eller i princip vad som helst. Gemensamt med alla filmer är dock att under bråkdelen av en sekund, innan barnet brister ut i skratt, så kan man skönja skräck i blicken. Barnet befinner sig i en trygg miljö medan hen samtidigt utsätts för något oväntat. Barnet upplever osäkerhet: ”Vad är det som händer? Det här känns farligt men mamma är ju här. Hur ska jag reagera?”. Reaktionen blir ett skratt sprunget ur en hisnande svindelkänsla.

Jag tänkte på detta då jag i veckan såg TV4:s nya dramasatsning ”Allt faller”. Känslan bakom dramats största tragikomiska ögonblick var exakt densamma som barnet känner då pappa kastar hen upp i luften för att på nedvägen åter fånga hen i sin trygga famn. Omtöcknad svindel.

”Allt faller” är inte roligt. Det är ångest och hjärtskärande elände. Tragiskt, fantastiskt och fullständigt underbart. På uppdrag av TV4 har Jonas Gardell, Johan Rheborg och Henrik Schyffert skrivit ett drama som på många nivåer överträffar det mesta jag tidigare sett. Seriens två första avsnitt visade att när det gäller kulturens uppdrag – att bearbeta små flikar av verkligheten för att visa dem i ett annat ljus – så har dessa namnkunniga komiker kanaler till vårt innersta som de flesta utbildade dramaskådisar inom film och TV saknar.

Kanske är det därför man nu upprörs över Gardells skämt om diskoteksbranden i Göteborg. För dig som missade premiären måste förklaras att man i ett avsnitt får betrakta en komiker som ursinnigt försöker hålla publiken på kokpunkten genom att skämta om hur humorn i Göteborg alltid måste vara ”så jävla varm”. I kvädet undslipper sig karaktären att det därför inte är underligt att det var i Göteborg diskoteksbranden skedde. Skämtet är grovt. Karaktären buas ut och några scener senare får han sina ord nedkörda i halsen då en ung kvinna lika bryskt skämtar tillbaka om hur hon släpade sin kompis ut ur branden medan vännens mobil låg och ringde i hennes ficka och hur fånigt det kändes eftersom vännen redan var död.

Skämtet om diskoteksbranden har, sin vulgaritet till trots, en legitim plats i manuset som är sprunget ur Gardells och Rheborgs sorg över sina nyligen bortgånga föräldrar. I smärtan över bortgången har de betraktat sin egen ytlighet och jakt på bekräftelser. Flera av scenerna är självupplevda och i synnerhet är scenen där Rheborg inte kan lämna sin iPhone obevakad ens vid sin pappas lik en stark beskrivning av en nutidsmänniska. Alltid online, alltid beredd att försvara sin plats i bruset.

Dessvärre skymmer nu ilskan över det grova skämtet dess tragiska symbolik. Medan flåsiga underbältet-, rasistiska och sexistiska lustigheter i program som ”Parlamentet” glatt accepteras så rasar vi över en komik som på riktigt sätter tankeförmågan på prov. Det är synd. Debatten huruvida man kan skämta om allt är alltför nyttig för att skrämmas bort.

 

Annonser