Arkiv för Centerns idéprogram

När politiken blir tråkig blir den farlig

Posted in Debatt with tags , , , , on januari 18, 2013 by littlelessconversation

Det är nyttigt att ha tråkigt brukar jag säga till mina barn. Det bygger karaktär. De har dock sedan länge genomskådat mig och vet att jag snackar skit. Tråkigt är ju inte alls nyttigt. Tråkigt är farligt. Det bedövar och skapar likgiltighet om man inte försöker komma ur tillståndet med nya idéer och kreativa infall. I synnerhet är det farligt när det drabbar oss i offentligheten. När politik, och för den delen också näringsliv, blir visionslöst, idéfattigt och pragmatiskt. Då är det dags att vända upp och ner på saker och ting bara för att skaka om.

Under de senaste veckorna har det slagit mig ett flertal gånger hur våra politiker eftersträvar en frånvaro av konflikter som till slut kommer att slipa ned Sverige till ett enda unisont Stepford. Förnöjsamhet och bred förankring är ledorden. Alla ska vara lika nöjda. Eller missnöjda. Det slog mig tydligast i julhelgen då SVT sände dokumentärerna om Palme och Stenbeck. Dessa båda herrar får väl sägas representera två av de mest älskade och hatade personligheterna inom svensk politik och svenskt näringsliv och det är faktiskt inte många år sedan de var verksamma. Ändå kändes bilder och beskrivningar, intervjuer och skildringar märkligt främmande. Frimodiga uttalanden och hänsynslösa omdömen, som idag hade avsatt vilken politiker och kickat vilken företagsledare som helst, staplades på varandra. Påstå gärna att jag är en nostalgisk romantiker men kittlingarna jag fick i magen av de båda männens inspirerande glöd fick mig att önska mig tillbaka ett par årtionden.

För var finns den nerven i dag? Inte i politiken i alla fall. I dag är strategierna att röra upp så få känslor som möjligt i väljarleden. Det blir allt svårare att skilja det ena partiet från det andra rent ideologiskt. Nu är viktigare än sedan. Framtidsfrågorna får stå tillbaka för kortsiktiga plånboksfrågor. Sitter man vid makten gäller att hålla mandatperioden ut. I opposition har man större frihet att sätta agendan men även där spelas det säkert. I dagarna utmanade Centern med en politisk capriole så att kolstybben skvätte i manegen. I ett enda slag slängde arbetsgruppen bakom partiets idéprogram upp en näve bloss i det skumma vintermörkret som lyste upp debatten. Månggifte, slopad skolplikt, fri invandring. Fullkomligt logiska frågor att sätta i ljuset för ett liberalt parti. Vad hände? Media bankade på stora kristrumman istället för att sakligt analysera motiven. Internt skriades om att partiledningen måste ”lyssna brett och på djupet”. Annie Lööf jagades hem från Thailand för en snabb rockad och debatten domnade innan den ens börjat. Var det inte ett idéprogram man skulle ta fram? Krävs det då inte en gnutta mod och uthållighet?

Jag klandrar dock inte Centern. De är inte ensamma om en bekyttad och utslätad dagordning där jobbskatteavdragen står i fokus.  Ekonomiska frågor överskuggar mer eller mindre samtalet kring samhällets djupare värden och förutsättningar för hur vi ska leva tillsammans hos alla partier. Röstvärvning går före idéer. Men förr eller senare kommer de stora frågorna tillbaka. Orättvisor och sociala villkor baktänder debatten och vissa saker kan inte lösas utan riskfyllda konfrontationer. När idédebatten blossar upp måste politiken vara beredd. Med mod och visioner och nya grepp.

Samtidigt måste vi väljare lossa på tyglarna emellan valen. Välkomna meningsutbyten. Om spelarna på vår politiska arena ständigt tvingas hålla ett öga på resultattavlan för att hålla opinionssiffrorna uppe dribblas bollen mest omkring på egen planhalva. Precis som på partikanslierna måste takhöjden i folkhemmet vara hög. Inte minst för att inte lämna tolkningsföreträdet i de snärjiga frågorna till politikens ytterligheter.

Annonser

Tänk om det blir småhippt att rösta på Centern?

Posted in Debatt with tags , , on januari 10, 2013 by littlelessconversation

I höstas twittrade jag om att jag genomskådat Annie Lööf. Att jag sett tvärsigenom hennes airbrushade hudlager och upptäckt att hon är en hubot. Lika lojt leende och höviskt undfallande som de mänskliga robotarna i SVT:s storsatsning ”Äkta människor” som sändes för ganska exakt ett år sedan. Det var ett lyckat tweet som jag stolt kunde betrakta retweetas av många. Även av konton i Annies direkta närhet. Självupptaget och bräkande skröt jag om tweetens resa nästan ända fram till målet. Men nu måste jag ta tillbaka den.

Svensk politik saknar bett, sting och skärpa. Stora delar av den senaste mandatperioden har handlat om att effektivast gjuta olja på varje politisk våg som hotat partiernas välkrattade strandremsor. Den politiska miljön har tett sig som radhusträdgårdarna i inledningen av ”Svensson, Svensson” – exakt lika stora, exakt lika välansade och med samma gräsklippare utanför redskapsskjulen. Den ena adressen kan inte skiljas från den andra. Är man inbjuden till Annie kan man lika gärna hamna hos Fredrik eller Gunnar. Eller Stefan för den delen. Strunt samma. Det ser likadant ut hemma hos var och en av dem.

Nu är det bara ett och halvt år kvar till nästa val. Inget av riksdagspartierna håller en dagordning som utmanar och revolterar. Alla springer på samma, många gånger populistiska boll. Den politiska diskussionen är både anonym och harhjärtad. Det verkar som att alla ligger och trycker bland tuvorna för att märkas så lite som möjligt. Ideologierna är urvattnade och svåra att uppfatta. (Ja det skulle vara liberalismen som märks i så fall. Utan att lägga några aspekter på halten av densamma så verkar det som att alla partier klungar ihop sig kring mer eller mindre liberala åskådningar).

Tills nu. Då utmanar Centern. Sveriges tråkigaste mittparti gör en politisk capriole så att kolstybben skvätter i manegen. I ett enda slag slänger arbetsgruppen bakom partiets idéprogram upp en näve bloss i det skumma vintermörkret och lyser upp debatten. Månggifte, slopad skolplikt, fri invandring.

Den häpna reaktionen låter givetvis inte vänta på sig. Media dammar av stora kristrumman och ifrågasätter ledarskapet. Även inom partiet kastar sig distrikten ut med både motförslag och förhoppningar om avgång. Oturligt nog väljer partiledningen därför att bums fluffa till budskapet.

För ett liberalt parti som leds av en Margret Thatcher-beundrare är det logiskt att ifrågasätta bland annat skolplikt och månggifte. Om man vill lösgöra individen från statligt inflytande måste man ta upp även dessa frågor till debatt. Det är inte bara modigt utan nödvändigt. Att en partistyrelse och -stämma sedan utser vilka frågor som verkligen ska drivas i handlingsprogrammet är en helt annan sak.

Det hade varit spännande om partiledningen härdat ut. Låtit förslagen ligga på tork i debatten ett tag till. Det hade onekligen satt fart på en inledande valrörelse och kanske banat väg för ytterligare nya idéer hos även andra partier. Polariserat svensk politik och mutat in de obevakade områden som bland annat SD dominerat. För Centern själva hade det kanske inneburit maskotstatus hos den intellektuella eliten. Vem vet? Kanske hade Annie Lööf fått plats vid honnörsbordet på gaygalan med Jonas Gardell och Mark Levengood.

/Jocke Sjökvist