Arkiv för elisabeth ohlson wallin

Ohlson Wallin och Lars Vilks urholkar konstens betydelse

Posted in Debatt, Kultur with tags , , , , on mars 1, 2013 by littlelessconversation

Elisabeth Ohlson Wallin bad i fredags drottningen om ursäkt för att olovandes ha använt sig av hennes porträtt i fotomontaget ”Kungamiddagen – om detta må vi berätta” som i vintras publicerades i några av landets större tidningar. Drottningen anmälde tidningarna i december men anmälan avskrevs av Allmänhetens Pressombudsman varför hovet lyft den vidare. Med tanke på drottningens position och plattform från vilken hon kan bemöta anklagelser väntas Pressens Opinionsnämnd göra detsamma. Drottningen är en offentlig person vars göranden och låtanden måste tillåtas var en del av samhällsdebatten.

Det är en självklarhet att en konstnär på samma sätt som alla vi andra fritt ska kunna yttra sin åsikt även om det stöter adressaten. Vår lagstiftning på den punkten är obestridlig. En tidning eller annat medium ska ha möjlighet att publicera vad helst en ansvarig utgivare anser ha allmänintresse. Med tanke på de sammanhang bland strippor och ”kaffeflickor”, i vilka kungen hittills inte tydligt förnekat omdömeslös inblandning, är ”Kungamiddagen” en om inte raffinerad eller ens särskilt intressant utan rent av usel, men fullt skälig betraktelse.

Med drottningens medverkan i bilden är det en helt annan sak. I scenen ses Silvia på knä skura bort en svastika från parkettgolvet. Tillsammans med La Camilla som ligger på bordet iklädd endast pizza är hon den enda kvinnan på bilden. Utan hakkorset hade bilden ifrågasatt kungens kvinnosyn. Eller hans sätt att utnyttja sin makt. Eller hans lämplighet som Sveriges statsöverhuvud. Istället hamnar fokus på nazisymbolen och drottningens bakgrund. För detta har inte Ohlson Wallin bett om ursäkt trots att hon slår in en vidöppen dörr. Silvia var två år när hennes far gick med i nazistpartiet. Tillsammans med ett helt folk har hon ett fruktansvärt arv från sin föräldrageneration att bära. Men hur länge ska vi lasta våra tyska medmänniskor för den nedärvda synden? Hjälper våra fördömelser dem att tala med sina far- och morföräldrar om de mörka åren och förhindra de mekanismer som får det att hända på nytt? Jag tror tvärtom men det är en annan krönika.

Medveten provokation är ett välanvänt grepp inom konsten. Då den ifrågasätter konventioner och bedömer sin samtid subtilt är den effektiv. När provokationen bryter sönder verkligheten och ger betraktaren en känsla av fritt fall är den viktig. Mest kända exemplet är Picassos ”Guernica” som påverkat makthavare under flera krig i historien.

Men när provokationen är simpel och poserande tappar jag respekten för konstens auktoritet som samhällets spegel. När konstnärer med idétorka bygger renommé på effektsökeri slutar konsten att vara betydelsefull. Konsten har inte haft som uppgift att hjälpa oss att förnimma andra dimensioner i vår verklighet särskilt länge, men under 1900-talet har inte minst fotokonsten vid många tillfällen öppnat våra ögon för orättvisor, förtryck, tyranni och övergrepp.

I dag är fotokonsten en del av det offentliga samtalet. Vi omges av bilder som påverkar oss och är alla i någon form bildmakare. Instagram, Snapseed, Vine och en rad andra medier gör oss till bildleverantörer med potentiellt stor publik. I konstnärens intresse borde ligga att värna sitt eget skrå. Att upprätthålla referensramar kring vad som faktiskt är konst.

Konstnärer som Vilks och Ohlson Wallin gör tvärtom. De urholkar konstbegreppet genom att gömma förolämpningar och osanningar bakom detsamma. Som mindre betydande konstnär kan det säkert vara frestande med uppmärksamheten, men blicken hos publiken grumlas av tarvliga provokationer. Istället blir verket uddlöst och dess syfte lätt att genomskåda.

Vår inställnings till konsten är förlåtande. Mycket av det viktiga som sägs i konsten skulle inte kunna sägas i verkliga livet. Vår tilltro till konsten som sanningsbärare är stor. Det borde Ohlson Wallin och Vilks vara rädda om. För konstens skull och för sin egen. För vad händer den dag vi pekar på våra konstnärer och säger att kejsaren är naken?

Krönika införd i Jönköpingsposten 2013.02.27