Arkiv för jönköping

Kulturhuset ska inte vara ett hus för alla.

Posted in Debatt, Jönköpingsposten, Krönika, Kultur with tags , , , , , on maj 1, 2013 by littlelessconversation

Kulturhuset ska inte vara ett hus för alla. Det har på sätt och vis aldrig varit det och det är önskvärt att det inte blir det i framtiden heller. Precis som Nina Marjavaara i lördagens Jönköpingsposten påpekade ska Kulturhuset vara ett hus där ungdomar som av olika skäl har svårt att känna sig hemma någon annanstans ska finna takhöjd och utrymme. Jönköping är föreningstätt och kommunen använder sig av föreningslivets bredd och mångfald i både marknadsföring och värdegrunder. ”Föreningslivet är en av kommunens största tillgångar och bra för tillväxten”. Men det handlar i de allra flesta fall om idrott. De kreativa och kulturella föreningar som söker hemvister har ofta svårt att finna plats och känna sig välkomna någonstans varför nödlösningarna varit många genom åren. Kulturhuset på Tändsticksområdet är en av de mer lyckade. Sedan tillkomsten i början på 80-talet har huset varit drivhus för i synnerhet stadens musicerande ungdomar. Jag vill nog påstå att den starka position Jönköping tilldelats, både nationellt och internationellt, inom bl.a punk, hårdrock och hardcore inte varit tänkbar utan Kulturhusets möjligheter till samlade replokaler och scener. Idag axlas rollen som musikalisk inkubator av andra aktörer, som Bilda och Medborgarskolan och den nostalgiska glans som omger Kulturhuset har inte ett dugg med nuvarande kulturhusförening att göra.

Kulturhusets storhetstid från 80-talet till början av 2000-talet har vi eldsjälar inom dåvarande kulturhusföreningar, musikföreningarna ACNE och Svavel samt enskilda aktörer att tacka för. Retoriken och argumenten nuvarande kulturhusförening använt sig av i debatten för att betona sin betydelse har därför på sätt och viss varit osaklig. Jönköpings kommun har inte haft för avsikt att stänga ner ett kulturhus där artister som The Cure, Cardigans och Lars Demian framträtt och det är anmärkningsvärt att alla goda exempel på arrangemang som lyfts fram för att legitimera kulturhusföreningens roll har arrangerats under tidigare föreningars styrelse. Diskussionen har på så sätt i viss mån förts på oskarpa grunder där kulturhusföreningen likställt sig med det fria kulturlivet och kommunen gestaltats som samvetslös kulturkross.

Det har därför varit svårt att skilja på för eller emot när fokusen på detaljer grumlat helhetsbilden. Jag vill nog påstå att t-shirtar och litteratur i själva verket varit välkomna dimridåer för båda sidor. Den största elefanten i debattrummet kring kulturhuset har istället varit kulturhusföreningens arbete och vissa föreningars påverkan på detsamma. Om slika frågor har talats ytterst lite. Några antydningar i chattar, små glimtar i sociala medier. Inget mer. Många bittra nävar har knutits i fickan kring vad som hände i början av 2000-talet då nuvarande förening fick makten i anläggningen. Med en ekonomi körd i botten fanns utrymme för kuppartade övertaganden. Vid rodret hamnade ett kotteri som tog tongivande roller inte bara i kulturhusföreningen utan även i vissa av Kulturhusets mindre föreningar. Sedan dess har, om sanningen ska fram, huset varit en angelägenhet för snävare kretsar än historiskt. Det har talats om styrelsens slutenhet och brist på samarbetsvilja med både externa och interna aktörer. På något sätt finner jag det talande att husets övriga dussinet föreningar lyst med sin frånvaro i debatten. Man vill gärna anta att åtminstone en handfull av dem stått bakom kulturhusföreningen om verksamheten fungerat.

Men oavsett kulturhusföreningens tillkortakommanden så finns det snyggare sätt att genomföra förändringar än den kommunstyrelsen nu visat prov på. Ett hus för den fria kulturen ska inte granskas av kommunen utifrån dess hyresgästers politiska ideologier. I ett hus för den fria kulturen måste subkulturer tillåtas. Ett hus för den fria kulturen måste erkännas med andra faktorer än exempelvis en idrotts- eller fritidsanläggning. Det är så mycket som brustit i kommunstyrelsens hantering av frågan att man undrar om någon enda kommunikatör varit inblandad. Förutom en oförmåga att beskriva visionerna med annat än ”ett sprudlande kulturhus fyllt av aktiviteter för unga och äldre” så har också Mats Greens och Anna Mårtenssons framtoning tetts onödigt enväldig. En dialog hade förhindrat ett skyttegravskrig som nu riskerar att helt motverka syftet att främja det fria kulturlivet på Tändsticksområdet. Redan minuter efter debatten i torsdags spåddes en ”administrativ mardröm” för de kommunala samordnare som nu ska ta över driften. Inredning och utrustning som ägs av kulturhusföreningen blev genast tillhyggen i diskussionen. Kommunens intentioner ska motarbetas. Onödigt och tråkigt.

Istället borde nu föreningarna i Kulturhuset gemensamt lägga upp en smart plan för att i samverkan med kommunen pilla ut russinen ur en kaka de både kan äta och ha kvar om korten spelas rätt. De poäng Mats Green och Anna Mårtensson eventuellt plockat på gungorna kan nu lätt förloras på karusellerna om inte kommunen ser till att anläggningen fungerar tillfredställande. De kommer att ha ögonen på sig. Nu måste värvas föreningar och styras upp, inte minst ett programutbud som ”sprudlar”. Det kommer att kosta. Under debatten i kommunfullmäktige fick vi egentligen inte svar på hur finansieringen skulle gå till. På frågan om hur ökade kostnader skulle hanteras svarade Peter Lundvall (MP) självsäkert: Det får vi lösa.

Hmm. Så pass. Spännande. Kanske har vi nya pengar till det fria kulturlivet att vänta.

Krönika i Jönköpingsposten 20130430

Död åt monarkin men leve kungahuset. Om de skärper till sig vill säga…

Posted in Debatt with tags , , , , , , , on mars 7, 2013 by littlelessconversation

Kungen var i Jönköping i dag. Det var endast med knapphet staden kunde tygla sin iver. I synnerhet hade Smålands Karoliner problem att dölja sin upphetsning i sina snäva sämskskinnsbyxor. Personligen vill jag påstå att min hänförelse var lättyglad. Allt jag kunde tänka på var Lars Molins underbara komedi ”Kunglig toilette” vilket jag kanske inte var ensam om bland de som är uppväxta på 80-talet.

Kungens strategiskt inplanerade eriksgata är givetvis, precis som Peter Althin och Helen Carlsson skrev på ledarsidan i dagens Jönköpingsposten, en PR-turné. De senaste årens sneda passningar av pappa kungen har snyggt fångats på volley av Victoria och Daniel som med bröllop och baby räddat familjen från att helt falla ur de förgyllda ramarna. I hög tid dessutom verkar det. Republikanernas debatter kring den omöjliga kombinationen demokrati och ärvda offentliga ämbeten har fått ny fart och frågan är faktiskt hur länge den svenska kungatronen fortfarande står kvar.

Inte länge om kungen sitter i den verkar det. Enligt Aftonbladet/Sifo den 2 januari vill 60% av de tillfrågade att kungen lämnar högsätet i förtid. Hela 20% vill att det sker ”så snart det går” vilket borde göra Carl-Gustaf  lite obehaglig till mods. Med konstitutionen som den ser ut idag måste han ju antingen själv abdikera eller röjas ur vägen. Traditionen i den svenska historien är ju att kungar avsätts av revoltörer eller tas av daga av svekfulla familjemedlemmar. Nåja – riktigt så vilt går det nog inte till bakom slottsväggarna nuförtiden.

Men det märkliga med att tron på monarkiernas fortlevnad i Europa är dalande är att monarkerna paradoxalt nog blir allt populärare. De kungahus som tagit sig igenom 1900-talets politiska och militära luftgropar står starkare än någonsin. Det gäller också det svenska kungahuset. Om man med det menar tronföljaren. Kronprinsessparet har svenskarnas fulla stöd. Ingen vill kasta Victoria och Daniel ur huset. Med kungen är det dock annorlunda. Hans flirtande med diktaturer och kaffeflickor har gjort respekten för honom i det närmaste obefintlig. Få tar honom längre på allvar vilket sätter meningen med hans ämbete på sin spets. Och även om Victoria, Daniel och Estelle är aldrig så söta så höjs allt oftare  kritiska röster kring huruvida arvsrätten är förenlig med ett modernt och demokratiskt samhälle. För Victoria är ärendet kanske extra angeläget eftersom hennes förstfödda är vår nästnästa tronarvinge. Att som modern kvinna, mamma, människa tvinga sina barn in i något så förlegat som monarkin måste kännas egendomligt. Att ämbetet Estelle inom en överskådlig framtid ska ärva är oförenligt med jämlika principer är tydligt och givetvis måste Victoria nu börja fundera över hur situationen ser ut när Estelle vuxit upp.

Men oavsett vad Victoria kommer fram till så finns anledning för hela kungafamiljen att se över framtiden. Det handlar inte bara om monarkin som statsskick utan också överenskommelsen med folket och staten. Uppgörelsen med folket är väl egentligen den enklaste: Dela generöst familjelivet med nio miljoner undersåtar. Bjud in till högtider och några utvalda sammankomster. Le och vinka. Visa upp regalier och dyrbarheter ur Skattkammaren. Var frikostiga med glansen och sagorna. Var artiga och trevliga och svara på pressens frågor. Då funkar det i många år till.

Avtalet med staten är dock mer komplicerat. Här gäller det för regenten att noggrant hålla sig borta från politiken och istället främst pryda galjonen för svenskt näringsliv. Representera Sverige. Vara en god förebild och samlande gestalt i den händelse landet skulle råka i kris. (Vilket kungen faktiskt visade sig vara rätt bra på i samband med tsunamikatastrofen 2004).

Men det förtroendet har kungen inte idag. Och folkets bristande tillit slaskar över på resten av familjen. Här får således kungafamiljen passa sig noga. De måste göra sig oumbärliga utöver ämbetet för att rädda huset Bernadotte. Alltså inte bara som personer utan också som funktioner. Ut och jobba helt enkelt. Det fungerar inte att designa flamskydd och bestick och leka med bilar Carl-Philip. Ut och sälj svensk design i världen istället. Jobba för Svensk Form eller nåt. Och Madeleine måste komma hem från New York. Bums. Varför inte omfamna den svenska modeindustrin och söka jobb på ASBF eller Teko? Inom en rad av de nya områden utöver den tillverkande industrin på vilka Sverige gjort sig gällande de senaste åren finns åtskilligt med plats för god PR med kunglig glans. Om nu familjen Bernadottes viktigaste funktion är att skapa attraktion för det svenska näringslivet så är det hög tid att på allvar sätta igång och dela upp de olika områdena mellan sig. Kom igen Eders Majestäter – make yourselves useful.

Game, Set and Match Tower till Jönköping

Posted in Jönköping, Kultur, Miljö, Nyheter with tags , , , , , on november 24, 2011 by littlelessconversation

När regeringen nu äntligen gett klartecken för projektering och byggnation av höghushotellet Match Tower i Jönköping är risken överhängande att ärendet på nytt överklagas i Högsta Förvaltningsrätten. Jag är inte riktigt säker på vem som skulle göra det men med erfarenhet av de senaste 10 årens utveckling i staden så kommer det inte att förvåna mig om det händer. Etableringarna vid Norra Munksjön fördröjdes med åratal tack vare kostsamma överklaganden som slukade energin i projektets inledande faser. Det var träd och fiskar, örter och gräs, biotoper som finns i och vid varje vattendrag i Småland, som skulle räddas. Nu är det stabsmiljön på Tändsticksområdet som ska bevaras. ”Den får inte hamna i skuggan av höghushotellet!”. Nej det vore ju förfärligt! Låt solen värma den spruckna asfalten och de glesnande stenbeläggningarna. Så att den kan torka upp hörnen som används som urinoarer under veckosluten. Det vore ju synd att sätta dessa pittoreska miljöer i skugga.

Det märkliga med debatten kring Tändsticksområdet är att den förs i en tid då vi faktiskt sitter med ett facit rakt framför ögonen. När Spira invigdes för några veckor sedan stod vi 25.000 personer och tittade ut över ett område som bara för några år sedan delvis inte existerade och delvis var vigd åt biltrafik. Stadsbyggnadsvisionens genomförande vid Norra Munksjön har gett Jönköping ett helt nytt ansikte. Kan vi inte lära lite av det? Kan vi inte inse att den stadsutveckling som staden genomgått räddat oss från en stadskärnedöd som många andra städer brottas med? Vi har turen att bo i en stad där mark i stadskärnan finns tillgänglig för exploatering. Turen att bo i en stad där det fanns politiker som blocköverskridande slog armkrok i en gemensam vision för utveckling och tillväxt. Det räddade oss från en utveckling där stadens liv och innehåll flyttar ut från stadskärnan. Det gjorde Jönköping till en levande stad där handel och kultur, bostäder och arbetsplatser balanserar varandra i stadens innersta delar.

Kan vi inte se att samma sak kommer att hända vid Tändsticksområdet? Är det inte enkelt att föreställa sig hur flödet mellan öster och väster kommer att intensifieras med en exploatering som lockar fler människor och etableringar till området? Med ett modernt hotell av hög klass utmed stråken mellan Resecentrum och de västra delarna samt mellan Östra och Västra Storgatan kommer Tändsticksområdet att leva upp. Området kommer att bli det färgrika kulturinslag i stadsbilden som vi alla är överens om att det kan bli.

Jag vill påminna om tongångarna några år tillbaka i tiden. Hur insändarsidor och debattartiklar sågade kommunstyrelsen med fotknölarna över idén att fylla ut Munksjön med 40.000 kvm fyllnadsmassa från värmeverksbygget på Torsvik. Hur kommunala tjänstemän hukade under samrådsmöten där Stadsbyggnadsvisionen presenterades. Hur nära det var att Per Larsson tjärades och fjädrades när träden utmed trafikleden vid Munksjön höggs ned. Hur Carina Lundeholm löpte gatlopp då kommunen sådde gräs på den nyutfyllda udde där Spira idag står. Var finns de där kritikerna idag? Jag såg några av dem på invigningen av Spira. De såg rätt nöjda ut. Jag har träffat några på restaurangerna vid Bauers Brygga. Ett par av dem uttryckte rent av stolthet över utvecklingen. (Vilket fick mig att undra om personens minne kraftigt påverkats av de där otäcka gifterna som skulle spridas över stan när vi började röra runt i sedimenten i Munksjön).

Jönköpings självkänsla har ökat i exponent sedan 2001 då beslutet om Stadsbyggnadsvisionen togs i kommunstyrelsen. Det är ett faktum. Men history repeats. Kacklande kritiker har alltid gått ett par steg bakom och snattrat i örat på dem som vill gå framåt. Låt oss hoppas att vi även fortsättningsvis kan dra nytta av av inspirerade tjänstemän, modiga politiker och investeringsvilliga entreprenörer som orkar slå dövörat till.

Nedan en bild över Munksjöområdet som det såg ut innan exploateringen. Någon som längtar tillbaka?

En våt dröm om en nyförlöst gammal nucka

Posted in I min bok, Jönköping, Musik with tags , , , , , , , , on november 9, 2011 by littlelessconversation

Hösten 2011 kommer att gå till rullorna som en brytpunkt för stadens kulturliv. För alla kulturintresserade kommer det att finnas ett före eller efter de dimmiga men milda höstmånader, då staden inte bara fick nytt kulturhus, utan också då Kulturbyrån Komma spräckte mödomshinnan på den hövliga och försynta ungmön Jönköpings kulturliv.
Hon var på god väg att bli en gammal nucka. Väluppfostrad och pryd. Rent av sipp. Så det var verkligen på tiden.
Och nu har hon löst upp knuten och kastar förföriskt med lockarna. Piskar inte bara beslutsfattarna i ansiktet med testarna utan gisslar också självaste kulturetablissemanget så att de fnasiga kinderna rodnar. ”Kom!” viskar hon medan hon lättar på förlåten till sin boudoir.
Alla som passerar bjuds in mellan lakanen. Men det gäller att prestera för att vinna hennes gunst. Upp till bevis. Potens och prestation. Kreativitet och skärpa. Hon ger sig inte till vem som helst.

Förra veckan låg jag i feberdimmor i fyra dagar. Då hade jag en våt dröm om henne. Det var en snäv dröm vill jag först som sist deklarera, inte alls lika bred som fruntimret själv, och berörde bara en bråkdel av de spännande diskussioner som förs i hennes gemak i dessa dagar. Men den var icke desto mindre viktig för det.

Den handlade om musik. Och den eviga diskussionen om en livescen. Den handlade om pengar och marknadsandelar. Och om gemensamma mål.

I drömmen bjöd Klubb Orange och Landstinget in Lingon, Bongo, Ztyle, Hva Folkets Park och rad andra aktörer från hela länet till ett gemensamt evenemangsråd vars uppgift var att fylla kalenderåret med spännande akter på alla Jönköpingsregionens viktigaste livescener utan att tangera varandra med evenemang riktade mot exakt samma målgrupp.

Syftet var inte bara att täcka in de nationella akter som just nu är mest laddade utan också att erbjuda det lokala musiklivet arenor för att testas och utvecklas.

Stor emfas lades på den unga publiken. Den som är under 18 och inte får dricka öl och därför inte är så högintressant ur affärsmässig synvinkel.

”Men den värnar vi särskilt om” sa Klubb Orange upphetsat.
”Eftersom vi finansieras av skattepengar och inte har riktigt samma kommersiella pianotråd kring halsen som ni andra så tar vi hand om dem”.

”Kalas” sa de övriga. ”Då kan vi fortsätta våra satsningar på de vägar vi redan stakat ut – ambient, indie, postrock, hard-core och pop och allt det andra”.

”Visst” sa Klubb Orange. ”Ni kör på som vanligt och lite till. Ni får också ta lönehelgerna så att era intäkter täcker nya satsningar medan vi nöjer oss med plusminusnollresultat under mindre attraktiva helger och vardagar”.

”Jippi” tjoade de övriga. Jublet visste inga gränser.

”Fast alla de andra då?” sa någon plötsligt oroat. ”De där fria krafterna som vill köra nischade klubbkoncept eller performance eller annat mysko som vi redan från början vet kommer att gå åt helvete? Vem tar hand om dem?”

”Ja men det kan vi göra tillsammans” sa Klubb Orange.
”I samarbete med kommunen kirrar vi en förlustgaranti för dem. Inga stora pengar förstås men en liten summa som täcker en smula teknik och marknadsföring för de som vill arrangera något utöver det vanliga – antingen på Spira eller också någon annanstans. Bara för att vi fått ett nytt kulturhus så är det ju inte meningen att allt ska hända där. Kulturaktiviteter kan ju faktiskt arrangeras varsomhelst!”

”Ameh – det här låter ju toppen!” samtyckte sedan gruppen. ”Det här ska bli kul att få berätta för publiken”.

Och så sprang de med hoppsasteg nedför Munksjöbron för att sprida orden.

Så där ungefär avlöpte min våta dröm om Jönköpings kulturliv. Och jag måste erkänna att upphetsningen har hållit i sig en hel vecka.

På fredag invigs Spira. Och Klubb Orange.
Lycka till.

Do you know the way to…..Spirrann?!

Posted in Förvirrad with tags , , , , on juni 10, 2010 by littlelessconversation

Att döpa en symbolbyggnad till något annat än vad det faktiskt är, är både pretentiöst och otidsenligt.

Vem i hela friden kommer att referera till Spiran när de talar om Jönköpings kulturcentrum?

I tider då sökordsoptimering är ett av marknadsföringens viktigaste verktyg undrar man stilla hur de har tänkt i Landstinget. Sökningarna på Spiran kommer att vara lätträknade.

Enda skälet att krångla till det är om man tack vare en donation eller ett sponsorskap är tvungen. Som Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

Nej – Jönköpings Kulturhus ska det heta. Ingenting annat.

Varför är det aldrig någon som frågar mig först?

”Is it really gonna end in just a week”

Posted in Musik with tags , , , , , on maj 13, 2010 by littlelessconversation

Måndagen den 17 maj kl 11.03 röstar Sveriges Radio P4:s lyssnare fram sista bidraget som går vidare till länsfinalen i Svensktoppen Nästa Jönköping. Det här är vårt bidrag. Ring och rösta.

Videon är lågbudget galore; 84 rostade Roast ‘n Toast och lite pålägg kostade hela 112:50:-. (Är mest nöjd med den lilla draken på slutet…). Låten är skriven av mig, Patrik Svanängen och Håkan Persson.