Sopa bort flinet och säg något människa!

Få saker gör mig så generad som clowner och mimartister. Och argsint. Jag blir ilsk av deras stumma och uppfordrande uppsyn. Jag vill ruska om dem och tvinga dem att öppna truten. De tränger sig på och det kliar liksom under huden när jag ser dem. Jag uppskattade dem inte som barn och jag hyser stark motvilja som vuxen.

När jag stöter på dem får jag samma känsla i kroppen som jag hade efter mitt första, enda och sista Tai-Chi-pass för några år sedan. När jag kom ut ur dojon eller vad f-n det heter, var jag så stressad att jag hyperventilerade och kände för att likt en jagad laboratoriemus med allvarliga galna-kosjuke-symtom springa runt i cirkel med håret på ända.

När Clownen Manne dök upp i TV när jag var liten var jag tvungen att omedelbart byta kanal. Och det här var innan fjärrkontrollens tid. Det kunde bli ett j-la springande…

Fast till skillnad från resten av min generation älskade jag ”Vilse i pannkakan”.