Arkiv för Näthat

Näthat och mobbing går hand i hand med språkligt förfall

Posted in Debatt, Jönköping, Jönköpingsposten, Krönika with tags , , , , , , on mars 21, 2013 by littlelessconversation

Den här kylan kommer att ta kål på oss. Det kalla vinddrag som svepte kring anklarna i slutet av förra året har under inledningen av det nya sakta letat sig upp längs benen. Snart har en ilande kår av hat nått våra hjärtan. Stelnat dem till frostiga klumpar. Inom kort är tjälen så djup att inget når kärnorna för att värma dem igen. Sångerna räcker inte. Orden räcker inte.

Hatet omkring oss är inte ett näthat. Det har ingenting med mediet att göra, det är vi alla överens om. Men vad är det då? Var kommer det ifrån? Var fanns det någonstans innan 1994? Den senaste i raden av historier om människor som trasats sönder av systematisk mobbing är den om den trettonåriga flicka som i förra veckan i ensam förtvivlan ställde sig framför tåget. Det går varken att läsa eller skriva om henne utan att texten framför en bryts av tårarna. Hur kunde hon lämnas så ensam? Vilka var de som hotade henne? Gav henne budskapet att hon inte dög? Smulade sönder en tonårig själ? Släckte ett liv?

Jag har barn. Flera stycken. Min oro handlar inte om hur de ska klara skolan, fixa jobb, hitta sin plats i samhället. Den handlar om ord. Min ängslan handlar om de budskap de tar till sig. Från alla håll. Redan i det publika samhället är dessa svåra nog att ducka för. I retuscherade lögner kommer mina barn om jag inte är vaksam att söka sin självbild. Deras slutsats i denna spegel kommer att vara att de inte duger. Dessa bilder är dock lätta att genomskåda. Jag kan enkelt visa dem hur bilderna ljuger. Med orden är det annorlunda. Orden kommer från så många håll att jag inte har möjlighet att ha koll på dem. Än mindre hjälpa till att analysera. Facebook, Twitter, Instagram, Kik – plattformarna för de som vill nå mina barn är många. Vid sidan av dessa digitala kanaler finns i deras analoga tillvaro vänner, lärare, idrottsledare, vänners föräldrar, busschauffören, butiksbiträdet, tanten vid busshållplatsen, farbrorn i grannhuset. Alla dessa människor är med och formar mina barn. Varje person de möter sätter ett avtryck i dem som på gott och ont kan följa dem genom hela livet.

För några år sedan satt jag och grät på en kyrkogård. En kvinna jag aldrig förut träffat kom fram och kramade mig. Hon bar päls och doftade tvål och lakrits. Hon sa några ord som jag burit med mig sedan dess och ofta tänker på. Hennes ord har gjort mig till en lite bättre människa. Jag bär också med mig exempel på motsatsen. Några förflugna ord från en kompis förälder. Hennes ord har gjort mig till en lite sämre människa.

Vi kommer aldrig att komma åt hatet på nätet. Det finns där. Trollen gömmer sig under tuvor och stenar. Lyfter man på dem myllrar de runt som ilska myror i undervegetationen. Vi kommer inte ned tillräckligt djupt för att helt tysta dem. Men vi kommer åt våra barn. Som förälder, lärare, föreningsledare, tant på busshållplatsen och farbror i grannhuset har vi möjlighet att ge dem värdegrunder som underifrån slutligen kväver den mylla hatet när sig i.

Vi måste vara vaksamma. Det är en kamp som aldrig tar slut. Och den pågår i maneger vi kanske egentligen litar på. På nationella scener sitter våra största journalister och författare, förebilder om man så vill, och förnedrar varandra i ohyggliga påhopp. I omklädningsrummen kultiveras sexistiska och rasistiska uttryck som nöter ned nivåerna för acceptabelt. I politiken återanvänds en retorik som senast vi hörde den förmörkade ett helt århundrade. Vi överser. I värsta fall med en axelryckning: ”Det är en jargong i omklädningsrummet. Man tänker inte så mycket på det”. Orden tappar betydelse och bagatelliseras. När de sedan transporteras vidare ut på nätet är klangen farligt urlakad.

För en tid sedan konfronterade bl.a Cissi Wallin på Radio 1 och Lisa Röstlund på Aftonbladet några näthatare för att undersöka motiven bakom de grövsta påhoppen. Resultaten var nedslående. I den bemärkelsen att resultaten helt uteblev. De fick inga svar. ”Jag vet inte. Jag tänkte inte innan jag skrev”. ”Det var inte så jag menade”. ”Jag skrev bara – jag vet inte ens vem människan är”.

Tomt och innehållslöst således. Slentrianmässig nedsmutsning. Miljöförstöring. Utan mål och utan mening men med förfärliga konsekvenser.

Jag bär ansvaret för hur mina barn använder sitt språk. Jag måste lära dem laddningen bakom orden. Om de använder uttryck de inte anar bakgrunden av, eller syftet med, eller värdet i, är det mitt ansvar att berätta. Även om jag på kuppen blir ocool och töntig. För att en rå samtalston inte ska normaliseras. Jag kan till och med tänka mig att berätta för dina barn om jag hör dem. Liksom jag hoppas att du gör med mina.

Annonser